Mjukstart
Senaste vecka var en riktig mjukstart på arbetet. Två dagar ”arbetsträning”… lågt tempo, lugn och ro. Arbetsveckans resterande tre dagar bestod av studier.
Jag och min ”hemgrupp” auskulterade en mycket inspirerande lärare som gav oss nya infallsvinklar och mycket att tänka på. Eller egentligen – jag tyckte inte att det var ”nytt” – det nya låg i att höra det av en lärare. Man kan gott fundera en god stund på hur man ser på sina studerande.
Vi presenterade projekt och satt på föreläsningar. Vi skrattade så att tårarna rann, vi pratade och vi arbetade. Definitivt intensivt, men ack så roligt!
Dessutom lyckades jag få till stånd ett femårskalas, då fröken E har haft födelsedag. Det kändes motigt, men det blev bra, trots att utgångsläget faktiskt var ett veritabelt K A O S !!! Födelsedagsbarnet var i alla fall nöjd, och det är ju huvudsaken.
Idag, söndag, har vädret varit alldeles underbart här hos oss. Sol och gnistrande snö. Pulkbacke och promenad. Det blir ljusare tider. Det känns skönt!
Vill ha
Om si sådär 3 månader är det både min födelsedag och morsdag. Då vill jag ha sådana här:
Iittalas Kastehelmi. Skålar och fat som på ett positivt sätt förknippas med min barndom. Jag blev så glad när jag såg att de åter finns i produktion. Men de äppelgröna vill jag inte ha (inget fel på färgen, men grönt är inte jag!).
Jag längtar
Jag längtar efter dina armar som kramar mig när jag behöver det.
Jag längtar efter att du ska höra mig när jag ropar på dig.
Jag längtar efter din närhet som ska trösta mig när jag är ensam.
Jag längtar efter ditt hjärta som ska älska mig för att jag älskar dig.
Tillbaka
Ja nog skulle man orka så mycket bättre om man fick sova ordentligt… men jag antar att jag drabbades av den klassiska ”tillbaka till arbetet-ångesten” igår och det resulterade i att jag mest låg och vände och vred på mig. Jag var inte så pigg i dag.
Men det gick att jobba, högen som väntade på mig var inte långt när lika stor som jag hade väntat mig och välkomnandet var varmt. Arbetstempot var inte speciellt högt heller. Det var skönt.
I kväll hoppas jag på en god natts sömn och att jag har mycket mer energi i morgon!
I morgon
… ska jag göra den omtalade come backen på jobbet. Man undrar ju om man är riktigt klok.
Det känns lite som om jag inte skulle orka. Inte orka som ”inte orka på en måndagsmorgon” utan mer som ”jag är så trött”!
Men det blir en kort vecka. Jag tror att jag får känna mig för på måndag och tisdag. För sedan, resten av veckan sitter jag på skolbänken. För studierna, om något, är roligt. Då får man känna sig både viktig, kunnig och som ”rätt kvinna på rätt ställe”!
Come back
- När tänker du göra come back på skolan? undrar eleven E via Facebook idag. Det efter att vi vänt och vridit på orden för min frånvaro. Det var E som bara för någon vecka sedan hävdade att jag var lat och inte gjorde något. Att jag bara låtsades. Och om än det var menat som ett skämt, så kändes det lite i hjärtat.
Det kanske ser ut som om jag inte gör något, men i själva verket jobbar jag häcken av mig!
Alternativt: jag är så lat att jag blir helt utmattad… 
Sova
Jag har ju alltid vetat att jag behöver sova, och jag behöver sova mycket. Men jag glömmer… De här dagarna har jag sovit. Det är skönt att dra täcket över huvudet igen när de övriga familjemedlemmarna har lämnat hemmet.
Jag behöver nog all den sömn som jag kan få. Jag får skärpa mig på sömnfronten. Jag behöver inte vara sista kvinnan vaken.
Idag har jag börjat skriva på min arbetsbeskrivning. Jag har mycket att göra… den blir ganska lång. Tyvärr blev också sidan med mina ”oavlönade bonusuppgifter” också ganska lång. Lika lång för att vara exakt. Det är lite läskigt. Inte undra på att man arbetar tills man stupar. Samtidigt har jag ju också blivit medveten om varför jag tagit på mig alla dessa uppgifter – för att jag vill att det ska fungera. Jag vill att min arbetsplats ska fungera. Jag vill att den ska vara trivsam och bra. Men det är inte mitt ansvar. Jag har fungerat som en medberoende som gjort allt i min makt för att dölja, åtgärda och släta över felen och bristerna. Man orkar inte med det hur länge som helst.
Jag har dragit ner på kaffedrickandet också. Min – tänkte skriva lilla, men det är en lögn – mage har inte mått så värst bra på sistone. Att dricka mindre mängd kaffe är ett steg i rätt riktning.
Jag får gulliga meddelanden från mitt jobb. Jag tror bestämt att de saknar mig där – eller om det är mina ”tjänster” som saknas. Jag saknar också mina medarbetare… men de har ju varandra. Jag är ensam och jag njuter av det!
Hemma
Jag visste inte att det var så här skönt att vara hemma. Jag håller på och lagar mat – när kokade jag senast egentligen? Jag är ju bra på det!
Jag fick sova så länge jag kunde. Äta frukost i lugn och ro, och sedan göra sådant som jag hade lust med. Alltså nästan ingenting…
I morgon ska jag fatta ett beslut för mig själv – om jag ska begära förlängning på (sjuk)ledigheten eller huvudstupa kasta mig in i arbetet igen. Singla slant?
Nu
Texten här bredvid finns också på min kompis T:s köksvägg. Jag satt och tittade på den idag medan vi jobbade med vårt senaste studieprojekt. Som en påminnelse om att det är fråga om livet. Det här livet. Som är just nu.
Tidigare idag samtalade jag med klok kvinna som bad mig tänka riktigt ordentligt på vad som är viktigt i livet. Och så – agera utifrån det. Jag måste välja. Jag måste nog välja livet!
Jag har kanske valt arbetet för mig själv, före min familj. Att svälja det faktum att arbetet bara är ett arbete, det är inte ens en förlängning av mig. Det är bara något som jag gör om dagarna.
Och vad gör jag då om dagarna, när jag har så mycket att göra? Var gick gränserna för det som faktiskt är mina arbetsuppgifter, det som jag har anställts för att göra? Och vilka alla uppgifter har jag bara tagit åt mig, för att jag velat ha dem, för att jag velat vara involverad, för att jag velat avlasta andra och saker som jag velat göra för att jag gör dem bättre (om jag gör dem så behöver jag inte bli irriterad på att någon annan missköter dem)…
Jag har skämt bort mina medarbetare. Jag har inte satt gränser för mitt arbetsrevir. Och nu måste jag bli bättre på det.
Jag har fått hemläxa. Nu ska jag skriva ner den där arbetsbeskrivningen som inte finns. Vad har jag betalt för att göra egentligen? Och vilka uppgifter anser jag att jag hinner med och vilka hinner jag inte med. Vad ska jag göra och vad ska jag inte göra. Och så ska det vara ett skilt papper för alla dessa ”oavlönade bonusuppgifter” som jag tagit mig an. Som jag helt måste sluta med.
Nu ska jag bestämma mer över mig själv – det får faktiskt vara någon måtta med att bara tänka på andra (trots att det går så helt emot den fostran jag fått mig itutad). Nu är det jag som är den viktigaste personen i mitt liv.
Nytt ord i ordförrådet: NEJ! Det ska jag använda oftare. Sunt men oftare
Status: utmattad
Jag är trött. Fruktansvärt trött. Genomtrött.
I fredags grät jag. Hela vägen till jobbet, på jobbet och hela vägen hem igen. Hemma också. Hela dagen. Det gick inte att stoppa alla tårarna. Jag visste inte att det fanns så många tårar i mina tårkanaler eller att mina ögon hade en sådan svullnadspotential.
Alltså jag blev ju varnad – varnad för att jobbet som jag valt och tyckte om, också skulle vara stressande, krävande och aldrig sinande. Jag tog det inte på något större allvar, för jag fixar allt. Jag är så himla duktig. Jag har ju alltid blivit berömd och bedömd för att jag är så duktig. Rakt i duktighetsfällan!
Jag är så fruktansvärt arg på mig själv för att jag har gjort detta mot mig själv. Att jag hela tiden varit så himla duktig och hjälpsam och effektiv och kunnig. Hur jag än lovat att sätta mig själv lite längre fram i ledet så har jag alltid hamnat sist. Någon gång måste ju energin ta slut. När man bara ger och ger och aldrig får.
Jag har upplevt flera gånger de senaste åren att mattan ryckts undan mina fötter. Stora chockartade händelser och små besvikelser som tär på. I synnerhet när man inte har så många att prata och fundera med. Mina bollplank har ”studsat” iväg…
Nu vilar jag. Jag tar ledigt lite – vet inte hur länge. Men i alla fall en stund. Måste få sova, rensa hjärnan och hinna vara mig själv ett litet tag.
Jag återkommer med en rapport – då jag orkar. Och oroa er inte… det blir nog bra!
