Resa
Det är ju extremt tråkigt väder. Grått, regnigt och trist.
Jag drömde om en resa söderut.
Men det blev bara till Helsingfors. I arbetets tecken…
Varken sol, bad eller vila i första taget.
Förstås
Jag håller ju på och utbildar mig. Naturligtvis har vi närstudier samma dagar som jag skulle ha möjlighet att resa runt lite med mina jobbarkompisar.
Måste allt roligt ske samtidigt??
Man har så roligt som man gör sig
Jag tycker om mitt jobb. Jag tycker att de flesta saker som jag gör är roliga, stundom utmanande och trots att det kan reta mig fruktansvärt att jag ibland till och med gör saker som någon annan får lön för – så tycker jag om mitt jobb. Själva arbetet.
Jag trivs bland blanketter, papper, post-it-lappar och glada elever.
Min vän L berättade hur roligt hon har på sitt jobb. Hur de skrattar så tårarna rinner nästan varje dag.
När skrattade jag så att tårarna rann? På riktigt??
Jag skrattar varje dag på mitt jobb, för många elever är roliga, underhållande och charmiga. De tittar in för en pratstund och vi skämtar och skrattar några minuter.
Och så tänker jag på mina arbetskompisar, de som jag faktiskt jobbar med. När skrattade jag med dem? När skattade jag med dem så att tårarna rann? Det är snarare så att tårarna börjar rinna när man tänker på att man inte har skrattat så hjärtligt tillsammans med dem på väldigt länge. När blev allt så himla allvarligt och seriöst egentligen? När slutade vi skratta? När upphörde vi att ha roligt på jobbet. Inte så där vuxet tillrättalagt försiktigt roligt. Utan roligt! ROLIGT!
ROLIGT!! ROLIGT!! ROLIGT!!
Förstås är det mitt fel också – trots att jag anstränger mig ibland för att också andra än jag ska ha roligt, trevligt och fint – för man har bara så roligt som man gör sig. Jaha!? Så alla andra sitter i sina rum och har roligt – varför har ingen sagt något åt mig? Eller är det – skulle vara just typiskt – mitt ansvar att se till att alla andra har roligt? Jag troddet att vi skulle dela på det ansvaret…
Jaha, det känns ju lite dystert det här. Jag har inte så roligt på jobbet som jag tycker att jag förtjänar att ha. Jag har inte tillräckligt roligt. Det är min uppgift att se till att jag har roligt. Jag gör så gott jag kan. Kanske är jag utbränd, extremt svårflirtad eller bara sällsynt uttråkad? Jag vill ha roligt! Riktigt roligt… Barnsligt roligt.
Att ha roligt tillsammans med sina medarbetare på ett äkta och okonstlat sätt. Vart tog det lilla roliga vägen??
Krassliga klubben
Vi är inte så krya som vi kunde vara. O har haft fruktansvärd hosta och lite feber. När vi friskförklarade honom fick han i stället ondskefull öronvärk.
E hostar och snörvlar men är ändå så pigg som hon bara kan vara.
Själv har jag kört hårt med mig själv och igår var jag helt utslagen. Muskelvärk, hosta, lite feber och allmänt redo för ättestupan. Idag känner jag mig nästan som ny.
Maken verkar också snörvlig…
Ja… vad annat hade man kunnat vänta sig?
Tankar
Det är mycket som snurrar runt i huvudet under och efter närstudietillfällena för de pedagogiska studierna. Jag är förmodligen rätt ”skadad” av pedagogiken från tidigare, med tanke på att det är mitt huvudämne. Jag tycker det är intressant och fascinerande, och jag har inte tvivlat speciellt mycket på om jag är på rätt ställe. Jag tycker väldigt mycket om ämnet och frågeställningarna.
Tyvärr blir jag så fruktansvärt arg också. Det må vara studiernas baksida. De väcker otroligt mycket ilska och irritation inom mig. Speciellt när man ser hur det kunde vara, vad man kunde göra och hur man kunde göra det… och sedan jämför med den reella situationen. Det är utvecklingstankarna jag saknar, den gemensamma reflektionen och vilja att faktiskt bli bättre. För nu är det mest ord på papper och betydelselöst babbel. När man kan på riktigt. Om man riktigt vill. För om man vill så tar man sig tid.
Jag vill. Jag kan. Kanske ska jag också…
Inkommande vecka
Det är första november idag. 52 dagar till julafton.
Veckan som kommer är ungefär lika fullspäckad som alla andra veckor. Det här är på programmet för nästa vecka:
- Hälsogranskning med skolpojken
- Elevvårdsmöte
- Kvällsjobb
- 2 dagar pedagogiska studier vid PF (den tredje dagen blir jag tvungen att ”ta” i Helsingfors v. 46.
- 1 dag fortbildning i Petalax
- Jag ska tillverka inbjudningskort till 7-årskalaset som verkligen bör bli av
- Ordna ett 7-års kalas…
Tåg eller flyg?
Det är roligt att studera, men det är sannerligen en konst att kombinera studier med heltidsarbete. Som när viktiga fortbildningsdagar sammanfaller med obligatoriska studieträffar. Men tänk, det mesta ordnar sig!! Och medför en liten tur till huvudstaden (tänk om man hinner shoppa!!)!
Nu gäller det bara att bestämma sig för om det blir tåg eller flyg… 
Kramar
Det känns så mycket lättare. Ibland glömmer jag hur enkelt det egentligen är…
Jag har tänkt, vi har pratat, vi har tänkt. Jag trodde att det bara var jag som tänkte, men tydligen inte. Det förekommer en viss hjärnverksamhet även hos andra personer i hushållet (bör läsas med retsam underton).
Prata, tänka, sova och gå… Frisk luft och sömn hjälper nästan mot alla hjärtesorger.
Och underbara vänner! Jag är rädd för att jag har underskattat ER!
Kramar!!
Vad är en vän?
Varför är det så svårt att som vuxen hitta nya vänner? Det där har jag, och en del andra, funderat mycket på.
Många håller fast vid sina barn-/ungdomsvänner, och fortsätter att vara bästa vänner för resten av livet. Om man upplever att man aldrig har haft någon sådan, är man utsatt direkt från början.
När man är vuxen har man så mycket annat som kräver tid och energi. Det är familjen, hemmet, jobbet… Har jag tid – så kanske du inte har det? Är du ledig, så jobbar jag… Man hinner inte lära känna nya människor! Och att hitta en vän, eller en förtrogen, är tidskrävande. Det är inte något som man gör snabbt och med en gång. Det tar tid, för det ska vara en kvalitetsvän. Om man vill ha en vän som man faktiskt kan berätta vad som helst åt.
Det är svårt med vänner. Jag har svårt med vänner.
Jag har haft olika vänner under olika perioder i livet. Jag minns att jag avundades en del klasskompisar som varit vänner ”sedan urminnes tider”. Som ler och långhalm. Min vänförhållanden har tagit slut. Vi har gått åt olika håll och plötsligt märker man att man inte har något gemensamt längre.
Nu har jag mina vänner utspridda över världen. Det är svårt att hålla kontakten. Man har så olika liv.
Jag har funderat mycket – det här är ju ett livslångt trauma för mig – på vänner. Och på mig själv. Det kan hända att det är något allvarligt fel på mig, eftersom jag har mycket få vänner.
Jag pratar för mycket (jag har fått rådet att inte prata så mycket, men det är inte mitt sanna jag och varför ljuga. Duger jag inte så får det vara!), inte skratta så mycket (se tidigare kommentar + vem vill ha en surpuppa?), inte prata i munnen och avbryta (ja jag vet, jag försöker, jag försöker…), inte ha så nördiga intressen (Men hallå?! Det skiter väl jag i!)… Precis som alla andra vill jag bli omtyckt för den jag är. Trots att jag prata mycket, säger knasiga saker, avbryter och skrattar. Trots att jag älskar att läsa och sticka, trots att jag föredrar blåsmusik framom dansband, hårdrock framom folkmusik och klassiskt framom dansband… Som bara jag är.
Det håller liksom på och går upp för mig att jag kanske kommer att ha mina återkommande ensamhetsångestanfall (där fick jag till ett bra ord) – kanske för resten av mitt liv. Eller så inte. Jag försöker hitta den tid jag behöver om någon behöver mig!
