Jag har vetat i evigheter att Es dagmamma skulle vara ledig idag – och jag har blivit informerad om att reservstället var informerat. I vanliga fall brukar jag alltid försöka hinna och minnas att ringa dit och kolla, men de senaste gångerna har det inte blivit av. Förra gången gick det fint…
…men idag då vi kom in på gården, slog det mig bara: ”tänk om de inte vet att hon kommer!” Och nog såg de lite förvånade och förundrade ut då vi kom dit, så efter ett tag var jag faktiskt tvungen att fråga om de faktiskt visste att hon skulle komma dit. Nej, det visste de inte. Gulp, och här gick nog sekunderna superlångsamt, jag hann med förfäran tänka mig hur det skulle vara att ha E med sig på jobbet eller om jag skulle ringa farmor…, innan jag vågade fråga huruvida de har plats för henne.
Jag drog nog en ljudlig suck av lättnad då de sa att hon faktiskt hade plats där, det skulle inte komma så många barn. Och då jag satt i mitt eget betygskaos kunde jag gott föreställa mig en trotsig, uttråkad och gnällig tjej med tuschpennor i högsta hugg rita trevliga huvudfotingar på något studentbetyg. Vilken tur att det fanns plats för henne där idag.
Jag hämtade E först idag, jag försökte hålla mina löften… Det hade gått bra. Sedan hämtade vi O, jag är alltid den förälder som hämtar mitt barn sist på fredagarna, har jag märkt… Samvetet drabbade mig igen då jag insåg att jag bortprioriterat tanterna på Os dagisavdelning. Det var hans sista dag hos dem, till hösten blir det förskolan. Jag är inte den mamman som prioriterar presenter och extra springande. Kanske får jag göra upp med mitt samvete och föra något trevligt till tanterna – då jag hinner.
Jag lovar, på heder och samvete, att ha bättre koll på mina barns dagvårdsställen! Försöka duger…


