Anceborgsposten

Min kollega erkände att hon gör en speciell (arbetsrelaterad) sak IBLAND.

Det visade sig att i det fallet var ibland ALDRIG.

Så är det för mig också.

Å andra sidan gör jag vissa saker OFTA.

Typ JÄMT.

Ännu värre.

ALLTID.

…utropade min kompis K idag då hon huttrande dök upp i t-shirt till vår lunchträff. Bara några minuter tidigare hade Å kommit och pratade om mössa och vantar för det var så fruktansvärt kallt där ute. Det var faktktiskt kallt, och blåste gjorde det också.

Som tur var gick dagen åt till skrivbordsarbete och andra trevliga uppdrag. Jag fick ju mestadels vara inne.

Det är alltid lika roligt att besöka biblioteket. Att ta med sig barnen är ett extra spänningsmoment…

Jag älskar böcker och jag älskar bibliotek. Mina första boklåneminnen är tätt förknippade med ”bokbilen” som stannade varje fredag väldigt nära mitt barndomshem. Då jag hade knäckt läskoden hade jag också ett lånekort och ofta en hög böcker bredvid sängen. Jag läste alla böcker som intresserade mig i den bokbilen och bibliotekarien såg det som en utmaning att hitta nya böcker. Det blev många böcker i genren ”tantsnusk” – skönlitteratur menar jag.

Mitt första bibliotek var skolans bibliotek, där det fanns ett stort utbud av Wahlströms ungdomsböcker med både röda och gröna ryggar. Det var systrarna P, Jolly, Lotta, Kitty och Mary Lou… Det var hästböcker i parti och minut. Och då flickböckerna var avklarade kastade jag mig över de grönryggade pojkböckerna. Det blev en kort förtjusning för i samma veva upptäckte jag de stora kärleksromanerna. Tegelstenarna. Alla kanske inte gått till litteraturhistorien som de bästa verken, men en del… Hur det är med tantsnuskböckerna må vara osagt.

Då jag var ung (åhå… så det låter), då var det tyst i biblioteket. Måhända var det nitiska damer som skötte biblioteken, de som snabbt ”ssssschaade” och hötte med fingret. Och under min akademiska studietid tillbringades också mycket tid i bibliotek. Där läste man till tenter och gjorde olika forskningsprojekt. Det var viktigt att det var tyst, för att man skulle kunna koncentrera sig.

Jag försöker lära mina barn att inte prata högt på biblioteket. Det är UTMANINGEN med stort U. Hur jag än förmanar och förklarar – de glömmer fort.

Barnen rusar in. Maken och jag kommer efter. Barnen försvinner in på avdelningen för barnböcker. Jag går ett snabbt varv runt för att se om det finns något iögonenfallande – bokstavligen. Maken dyker in bland deckarna, där blir han länge, och jag blir stående i barnavdelningen.

”Mamma kan vi låna den här?” ”Kan vi låna den här också?” Barnen kommer bärande med bok efter bok. Efter ett tag blir det väldigt tråkigt att se på böcker om Alfons, Barabapapa, Ludde och andra mystiska figurer. Jag säger åt E att jag ska gå och se om jag hittar någon bok åt mig.

- VA sa du MAMMA? frågar hon.

- Jag ska gå och se om jag hittar en bok att låna. Jag är bara här nära, du behöver inte ropa. Säger jag och går fem steg.

-MAMMAAA!!! Var är du?

Svara tyst men hörbart på ett sådant skrik, om du kan. Det är bara att svänga om och visa sig. Det var tydligen livsviktigt att kolla in en bok med Ellen. Jag säger igen tyst att jag ska gå och titta på böcker…

- VA sa du MAMMA?

Hon hör säkert lite dåligt, för att säga något i tonläget teaterviskning är dödsdömt. Jag säger säkert tre gånger med ökande ljudvolym att jag ska… ja ni vet ju vid det här laget vad jag ska göra. Så där håller vi på. Flera gånger. Att släppa sina föräldrar utom synhåll och inte ropa på dem är tydligen jättesvårt. Åtminstone om man är tre år.

Efter ett tag, med upprepade rop på mamma vill jag bara vända mig om och vråla tillbaka:

-JAAAAA! VAD ÄR DET NUUUUU DÅÅÅ?

Men det gör man ju inte… Bibliotekarien visste nog att vi var där. Vi hörs då vi kommer. Sedan lånade vi halva biblioteket också. Men den stackars mamman kom ut med futtiga två kärleksromaner…

Det var bara vår familj, en annan barnfamilj samt två snattrande tonåringar på biblioteket. Och stackars bibliotekarien… Klockan i bilen visade att det mycket luckrativa besöket hade varat i mindre än en halv timme.