Plåster
Hos Helena läste jag för ett tag sedan om Salveqvicks nya barnplåster. Helt mot bättre vetande kommer jag hem med både Hello Kitty-plåster åt E och Batmanplåster åt O. Det var väldigt hemligt till en början. Jag smugglade in plåsteraskarna i badrummet och gömde dem – där plåster vanligtvis finns. Och där borde de ju ha stannat – om det inte hade varit för den allmänt glappkäftade morsan (testa plåster, vet ja!!) som i något fåfängt försök att vara smidig också avslöjar att jag köpt plåster. Hello Kitty-plåster!!
O hade ett skrapsår på armbågen efter en liten cykelolycka. Där passar det med Batman. Ett plåster.
E – ja hon är illa tilltufsad – hon har minst 17 små sönderkliade, men inte blödande, myggbett - alla bör plåstras om. Ett större sår under foten – garanterat ett fall för plåster. Och tydligen mängder av andra små skråmor och skavanker som alla bör plåstras om. Och det gör hon så gärna. Och ofta.
Vid närmare eftertanke inser jag att själva plåsterförpackningen i sig åstadkommer en väldig mängd sår. Det är farligt med plåster. Har man ett, så behöver man garanterat fler! På 1½ dag var förpackningen tömd. Slut, med andra ord. Sedan hittade jag 5 “använda” plåster på vardagsrumsmattan… Vid en titt alltså. Det var ju lika många på badrumsmattan 3 timmar senare.
Det var väldigt söta plåster, men hädanefter blir det nog vanliga, fulbruna för så skadade barn som fröken E. Det är klart billigare i längden.
