Till minnet av…
Begravningen är avklarad och min gamla farmor är förd till den sista vilan. Det var en vacker begravning i kretsen av de närmaste. Visst satt jag stundom som på nålar, för man vet aldrig vad busungarna kommer på, men de skötte sig riktigt bra. Det är kanske inte riktigt rättvist att förvänta sig av dem att de ska uppföra sig som vuxna heller.
Jag bearbetar både minnen och känslor, jag har hållit dem lite på avstånd. Min farmor var gammal, en bra bit över 90 år, och de senaste åren har hon bara varit gammal och trött. Men den som hon var då jag var yngre, då vi hade en tätare kontakt och då både kroppen och hjärnan var med, som för ungefär 20 år sedan. Det är nog den farmor som jag saknar nu…
En rolig grej som hon sa, jag vet inte om det fanns något samband med det gamla talesättet “fet och duktig /bussig (=vacker)” som finns här eller vad det var, men det hände alltid nu som då att hon sade då man träffades:
- Du har nog gått upp i vikt! (där räknade man snabbt från tio och neråt… varvid hon i följande andetag frågade) Vill du ha en glass??
Det slutade ju alltid med att man åt en glass. Jag tror jag kör med samma metod forfarande; jag har nog gått upp i vikt så jag tror jag tar en glass… Smart! Tack fammo! 
)
Saknar också med jämna mellanrum min farmor även om det är länge sedan hon dog. Visst har det varit värdefullt att växa upp nära den äldre generationen.
AnMa
juni 30, 2008 vid 22:29
Jag kan lugnt erkänna att jag inte har haft förstånd nog att uppskatta den äldre generationen så mycket som de förtjänade. Det var mest klagomål, eller det var så jag uppfattade det. Men det fanns också mycket omtanke och information som gått förlorad på kuppen.
Jag saknar också…
Man bör se till att ta hand om relationerna till de ännu levande och vårda dem. Det är ju lite dumt att gå omkring och sakna någon som finns ett telefonsamtal bort t.ex. där man ännu har chans att hålla relationen vid liv, möjlighet att reparera osv. Man borde nog inte få sakna någon som lever (om man inte är oreparerbart osams kanske). Man får bara ha “drygt” (nästan som sakna, längta efter)…?
acbjorkholm
juni 30, 2008 vid 23:25
Jag beklagar….jo visst saknar man dem nu som då. nyligen tänkte jag på min mormor (besökte hennes grav som ligger ganksa långt bort) och tänkte att när hon dog var jag i tonåret. Jag hade inte då förstånd att prata med henne på det sätt jag nu skulle vilja prata med henne.Sänder en tanke till alla nära o kära där på andra sidan, speciellt till min käre pappa
Lotta
juni 30, 2008 vid 23:42
Det är ju precis som du säger – man hade inte förstånd att prata med dem som man nu skulle vilja. Men å andra sidan går man ju inte precis, speciellt inte i tonåren, och tänker på att man kanske inte har dem kvar så värst länge till… Man är kanske helt enkelt inte är så mottaglig då, det är så mycket annat som man funderar på. Det är stora generationsskillnader som man kanske mest tycker är irriterande då, men då man själv har “vuxit till sig” kanske förstår på ett annat sätt.
*kramar om*
acbjorkholm
juli 1, 2008 vid 00:07
Absolut, man ska ta hand om relationerna till de levande. Tyvärr vet man inte när de också försvinner.
Såna här gånger är det lätt att tänka att man inte pratade o frågade tillräckligt tex. Men redan det att du kände din farmor är värdefullt och att dina barn hann träffa henne, tänk! Du har nog säkert fått en hel del av din farmor &co som du kanske inte håxar just nu. Och hon gladde sig över dig och dina barn, det gör farmödrar oberoende hur lite man umgås!
Gläd dig över att hon fanns! Må hon vila i frid!
AnMa
juli 1, 2008 vid 22:04
Jag har garanterat fått en hel del av min farmor. Både visdomar och egenheter (egenskaper). Egentligen tror jag att jag är ganska lik henne, även om jag inte vill erkänna det…
acbjorkholm
juli 2, 2008 vid 21:52