Anceborgsposten

För några dagar sedan drabbades jag av den stora duktigheten och städade båda bilarna invändigt.

Med den blåa pärlan hade vi besökt en sandstrand, och det märktes. O hade sparat stenar och andra fynd i facken på både sätet och dörren. Många saker blev det. E å sin sida hade spillt saft. Maken samlar på näsdukar… Den gröna pärlan är kanske mer lättstädad, för den är min, och jag gillar faktiskt att hålla min bil ren, även om jag motarbetas av några träd.

I utbyte mot denna stora städinsats har jag försökt få maken att tvätta bilarna på utsidan. Jag har svårt att räcka till… Det är inte lätt då man är kort. Sin egen bil tvättade han direkt. Han hävdade att den var så smutsig – och jag kan med långa tänder medge att den var smutsigare än min. Men att sedan få honom att tvätta min bil var en större utmaning. Den stora fågelskiten på motorhuven räknades inte riktigt som smuts…

Men då han insåg att han skulle bli tvungen att gunga barnen medan jag själv tvättar min bil fick han eld i baken. Det kan förstås också ha haft något att göra med min sura och demonstrativa min då jag funderade om man faktiskt måste ha gummistövlar då man tvättar en bil i sommarvärmen, men då kom han sig äntligen igång med biltvätten.

Jag i min tur slapp gunga några barn för de ville hellre bli våta av biltvättsslangen. Jag fick en ren bil och två dyblöta, men glada barn! Men nog fick jag tjata för att få den där rena bilen…

(Tillägg: jag städar och tvättar min bil oftast själv – och maken sköter sin – det är därför som min alltid är renare än hans! Han har kanske inte hört om tjänster och gentjänster… )

MIna söta barn (nu just även kända som bajskorvarna) har kommit in i en fas av kiss-, bajs- och prutt-prat. Orden bokstavligen sprutar ut ur deras munnar, väl integrerade i varje mening. Dessutom måste O också prata om sin snopp. Ofta. Som att den skulle försvinna om man inte talar om den eller går och håller i den. Åtminstone har jag aldrig hört talas om något sådant… men jag vet ju att det är något särskilt med killar och deras organ…

Men tillbaka till bajset. Det finns ingen hejd på detta ”kackaprat”! Det hjälper inte att skälla på dem. Och försöker man ignorera eländet så blir man ju fort knäpp. Och då har jag en ganska hög skitsnackstoleransnivå.

Det enda jag oroar mig för är hur dessa två ”bajskorvar” ska kunna återanpassa sig i sina respektive grupper då deras sommarlov är slut. Förmodligen får jag som mor skämmas ögonen ur mig. Eller så får de något annat att tala om (som uppsnappade svordomar och andra fula ord).

Våra barn har inte några husdjur. De får hålla till godo med ”Sur-Smulan” och hon är ju varken barnkär, rolig eller sällskaplig. Häromdagen letade de fram halvdöda harkrankar på terassen (”den är inte helt död – den rör sig om man petar på den!” eller myror ur gräsmattan (”åh du är så gullig Bubbe!”). I brist på kaniner, hundar, undulater, akvariefiskar, marsvin etc. tar man vad man hittar. Men då harkrankarna och myrorna får namn blir man lite fundersam…

Vare sig harkrankar eller myror är speciellt långlivade husdjur i våra barns vård. Å andra sidan är också utbudet rätt stort. Barnen var ju sysselsatta en god stund och föräldrarna fick senare återbringa en hel del husdjur till deras rätta element. Det var roligt så länge det varade.

Kanske borde vi ha något annat husdjur också, något gosigare än en myra….

Det har varit mycket död i min sommarläsning, så här långt. Det är inget medvetet val, utan det har bara blivit så.

I Marisha Pessls ”Fördjupade studier i katastroffysik” är det en lärare som får sätta livet till. I boken följer man 16-åriga Blues kringflackande liv med sina akademiske far och hur de slår ner bopålarna för att hon ska få slutföra sina studier och koncentrera sig på att bli antagen till Harvard. Boken är lite smårolig, men speciellt i början tycker jag att den är tungläst tack vare alla källhänvisningar. Jag tyckte inte att den passade så bra som ”innan jag somnar-läsning”. Inte en sådan bok som jag kommer att läsa fler gånger – efter att jag hittat ett lustigt citat…

”Kärlekens historia” av Nicole Krauss var en finstämd historia om kärlek. Om att lova att älska någon för evigt och hålla fast vid sitt löfte. Jag har lite svårt att hålla kolla på de olika berättarna i boken, eftersom de båda talar i jag-form, jag själv var inte så koncentrerad. Boken tangerar döden i flera repriser. Mina barn frågade också flera gånger om den ensamme mannen på pärmbilden -och varför han sitter där ensam. Det får man reda på i slutet. Det var en bra och originell bok.

Marian Keyes är inte känd för att skriva några djupsinniga böcker, däremot uppskattar jag att de är lite lustiga, lättlästa och inte speciellt djupa. Man behöver inte lösa några världsproblem på sängkanten precis.

Och ”Är det någon där?” är inte heller något undantag. Den beskriver lättsamt hur svårt det kan vara att bli ensam. Inte precis så att man grät…

Den senast lästa boken rekommenderar jag varmt till alla. ”Bitterfittan” av Maria Sveland. Den är omdebatterad, omtalad och omdiskuterad. Låt er inte avskräckas av titeln – för boken är bra. Den är verklig och redan efter några sidor insåg jag att den kunde vara skriven om mig, om någon av mina väninnor, om min mamma eller min svärmor. Den är så verklig och vardaglig på ett brutalt sätt. Speciellt fascinerades jag av tillbakablickarna till 70-talet, till huvudpersonens egen uppväxt. Tyvärr är en hel del saker precis likadana fortfarande…

Från baksidestexten:

Sara är 30 år och redan bitter. En riktig bitterfitta faktiskt. Så en dag i januari när allt blir outhärdligt lämnar hon man och barn för en veckas tankepaus på tönt-Teneriffa.

Med sig på resan har hon Erica Jongs 70-talsklassiker Rädd att flyga, och hon läser och undrar hur det kunde gå så långt att hon längtar mer efter en hel natts sömn än ett knapplöst knull.

Det var ju inte så här det skulle bli. Hon drömde ju bara om kärleken som alla andra.

Sara känner sig lurad och bitter när hon tänker på alla kvinnor hon känner som liksom hon dräneras på energi i familjefängelset. Är det ett ofrånkomligt arv i rakt nedstigande led – från hennes rastlösa mammas diskande eksemhänder till hennes eget nervösa duktighetskomplex?

Kvar blir bara den stora frågan: Är du lycklig med det liv du lever? Det är klart att det finns saker som kunde förbättras… men det kunde vara värre… Jag är ingen övertygad feminist – jag skulle inte kalla mig feminist ens – men Bitterfittan skakade nog om mig lite. Tänk om man bara hade varit en surkärring, men nu har man blivit en bitterfitta också… Hejåhå! Läs den, och låt gärna din man läsa den.

Jag fick precis ögonen på ett ord: SEMESTERFIRANDE! Är semester verkligen något firande? Något att fira?

Det är förstås individuellt vad man förknippar med ordet semesterfirande. För någon kan det faktiskt vara en lång period av firande i den bemärkelse att man är full, berusad och för det mesta utrustad med något drickbart med alkoholhalt.

Då jag tänker på orden fira och firande tänker jag på kalas. Mest kanske som den förväntansfulla glädje som förknippas med ett barns födelsedagskalas. Spänning, överraskningar, vänner och presenter. Fira som roligt.

Sedan kan man ju fundera om semesterfirande alltid är så himla roligt. Det är stressigt ibland. Många har planerat sin semester nästan på minutnivå för att hinna med så mycket som möjligt. Måla huset, besöka hundra släktingar över halva jorden, plocka blåbär, sola och bada, renovera sommarstugan, båtsemester eller … man kan ju hitta på hur mycket som helst.

När jag fick mitt besked om semesterdagar som jag hade förtjänat, hade vår personalsekreterare skrivit på den lilla post-it-lappen: ” XX dagar att fira” (personalsekreteraren är väldigt finsk), och jag minns att jag tänkte: ”vadå fira?”

Nu då jag har sex semesterdagar kvar och sitter och funderar på semesterfirande, är jag inte säker på att jag har ”firat” så mycket. Jag har haft trevligt, roligt, jag har ätit tårta, umgåtts med vänner… Det har varit bra – men har det varit semesterfirande? Visst har det varit semester – men det är firandet jag är osäker på.

Eller är det så krasst att varje dag som man INTE är på jobbet är firande? Att jobba är ett slavgöra, ett lidande, och då man är ledig, om så på semester, så är det att fira?

Vad tänker du på då du hör ordet semesterfirande??

Vi har solat och badat! Vi har haft härliga stunder vid stranden.

Vi har spelat fotboll.

Vi har ätit jordgubbar och glass.

Vi har svettats.

Vi har suttit uppe länge på nätterna. Försökt sova på morgnarna.

Vi har varit på en underbar konsert.

Vi har grillat korv.

Vi har sommar!

Man ska inte klaga – för det är ju egentligen helt underbart. Men någonstans i värmen tar det underbara slut och man blir bara varm, svettig och trött. I synnerhet då det är 35 grader varmt inne och inte en sval fläck någonstans.

Nej, det är bara att bita ihop och njuta. Det här ska vi komma ihåg i vinter då kylan biter sig rakt igenom benmärgen och det är bara svinkallt och eländigt. Då ska vi bara minnas… hur varmt och svettigt det var. En gång.

Igår hade vi verkligen mysigt, maken och jag. Vi åt en fantastiskt god trerättersmåltid, med vin samt kaffe och konjak. Och allt var gratis. Perfekt service. Och inte ett barn så långt ögat kunde nå (inte något av våra i alla fall). Barnvakt och chaufför.

Alldeles, alldeles underbart…

Vilket strålande väder! Idag har vi tillbringat dagen ute vid sommarstugan. Solat, badat, slappat och ätit gott.

Jag struntade i badandet idag. Jag inbillar mig att det ska påskynda tillfrisknandet. Jag har den mest irriterande hosta och ont både här och där. Jag är gammal också. Jag har mått bättre alltså. Maken tyckte att jag suckade så mycket idag… men det är så det känns.

Men några delar av kroppen har i alla fall fått en ny nyans. Maten var jättegod. Och nu är jag ensam hemma medan övriga familjen tänker sova över bland myggen i sommarstugan.

Expediten kunde tyvärr inte garantera att själva uppdraget skulle bli roligare med de färgglada disktrasorna. Får man ta dem tillbaka och klaga efter att man testat?

http://www.malinwestberg.com