Anceborgsposten

Först var det lugnt i Anceborg. Jag vaknade alltför tidigt och kunde inte somna om. Jag steg upp, åt frukost, fortsatte det eviga plockandet, tvättade och gned. Sedan plötsligt blev det oroväckande lugnt – jag hade ju inte hört något från mina sjöbusar på sommarstugan! Jag ringer och ringer och den enda som vill prata med mig är telefonsvararen.

Jag som vanligen är lugnet självt blir riktigt orolig. I synnerhet eftersom vädret var blåsigt och klockan var mycket. Maken hade ju lovat att de skulle komma hem efter frukost. Jag ber en av mannens kompisar att åka dit ut för att kolla läget… och där ute var allt frid och fröjd. Bara batteriet i telefonen som var slut. Jo det tänkte jag också… men jag tänkte också på otrevliga drunkningsolyckor och båtkatastrofer.

Glada och helskinnade kom de hem. Eller glada och solbruna i alla fall. Allt med helt skinn tar jag tillbaka – då jag såg hur  myggbitna barnen var. Skulle jag inte vetat bättre hade jag trott att det var partiella vattkoppor. Es armar och ben är helt sönderkliade. Hade jag varit med hade hon blivit skonad från myggorna och jag sluppit oroa mig så…

En sång för oroliga mammor:

Senare på kvällen gräddade vi pizzor och umgicks med grannarna. Jättegoda pizzor blev det; maken och jag hade ett bra teamwork. Jag hade ju förberett allt i min ensamhet, och han fick äran att göra degen och baka ut den. Mums!

Idag söndag har alla varit trötta. Bara trötta (får man tro barnen så har de INTE ALLS varit trötta, men varför har de då suttit med halvslutna ögonlock i soffan??). E har feber och nu återstår att se hur semesterfirandet utvecklas. En god natts sömn kan göra mycket…