Virrvarr
Jag var helt oförberedd. Trots att jag ändå visste någonstans innerst inne. Min frånvaro förra veckan var illa tajmad. Och jag var behövd.
Aldrig hade jag kunnat föreställa mig hur behövd och efterfrågad jag var. Alla visste inte riktigt när jag skulle komma tillbaka, så två pojkar hade föreslagit att de skulle ta med sovsäckar och madrasser och bosätta sig utanför mitt rum. DET hade varit en syn!
Ingen trängsel – alla på en gång. Jag försökte hjälpa så många som jag bara kunde. Bedömningar av studentprov, scheman, intyg, kursval. Hade mina elever varit 3-åringar hade de garanterat hållit mig i byxbenen eller klamrat sig fast. Mina något äldre elever nöjde sig med att följa efter mig som ett virrigt luciafölje.
När det var riktigt virrigt och många väntade på sin tur, pustade jag, lätt chockad över hur många som vill mig något, att “oj oj vad ni är många!” Så sa en av eleverna: “Du har ju varit borta för länge, du får inte vara borta så där länge…!” Någon hade i alla fall saknat mig…
…och hade modet att erkänna det. Rart.
