Den som vet, den kan!
Det hävdade i alla fall min sexårige son idag. Han relaterade helt till sin egen kunskap i ämnet, nämligen: han vet hur man startar en dvd-film (och tur är ju det egentligen!).
I skolvärlden (vilket fånigt ord egentligen, som om skolvärlden skulle vara någon annan slags värld än VÄRLDEN, den är tidvis rätt avskärmad från verkligheten, men världsfrånvänd så till den milda grad att den förtjänar att vara en egen värld? ) har kunskap en central roll. Man ska veta för att kunna prestera, reproducera kunskap. Man ska gärna också minnas och kunna efter själva prov- eller presentationstillfället.
Men att veta är inget garanti för att kunna. Inte primärt i varje fall. Jag vet massa saker som jag inte kan. En del kan jag inte eftersom jag inte lärt mig, övat mig, tränat eller jobbat med det. Det finns också saker som jag kan, men som jag inte vet (att jag kan). Då blir man glatt överraskad!
Dessutom kan jag en hel mängd saker som jag inte vet hur det egentligen kommer sig att jag kan, eller vet för den delen.
Att veta och kunna är intressanta saker. Jag vet vad jag kan, och vad jag inte kan. Men jag vet inte alltid hur jag har lärt mig det. Samtidigt vet jag att det finns saker som jag kan men som jag inte vet om att jag kan.
Den som vet, den kan. Kanske.
Den som kan, den vet. Eventuellt.
