Anceborgsposten

Jag började läsa ”Sonat till Miriam” av Linda Olsson igår. Jag drar mig för att ta tag i ”Flickan som lekte med elden” av Stieg Larsson, trots att jag redan har börjat… Men jag lovar, snart. När jag tänkter på ”Flickan…” så blir jag rädd för en bok som fångar mig så våldsamt. Jag är fast i bokens grepp och kan inte sluta läsa. Och när historien är framme vid bakpärmen känns det bara som ett slag i magen. De flesta böcker slutar för tidigt, fel eller lämnar för många frågetecken.

”Sonat till Miriam” är inget undantag. Bara ett par hundra sidor tunnare än ”Flickan…”. Huvudpersonen Adam letar efter sin historia. Han har både undanhållits den och flytt från den, men när Miriam tas ifrån honom, hon som var framtiden, inser han att han måste hitta sin bakgrund för att komma vidare. Jag fascineras av de historiska aspekterna – Polen före andra väldskriget och Sverige på 70-talet, liksom Adams verklighet – han lever ett liv med musik. Som lärare och som kompositör. Och jag gillar hur författaren väver in musiken i historien.

Jag älskar hennes språk och hur hon beskriver…

”På samma sätt som färgerna på en målares palett är tonerna alldeles egenartarde, men när de sätts in i ett bestämt verk blir deras särprägel till ett med helheten. De måste väljas för vad de är – rött , gult, blått – men med den kombinerade potentialen i åtanke. Det är nödvändigt att känna till delarna för att få fram helheten. Det gäller för musik, för bildkonst, och för livet skälvt, skulle jag tro. När man lyssnar på den färdiga kompositionen, eller när man lever sitt liv, förenas de enskilda beståndsdelarna och bildar en helhet som alltför lätt tas för given. Men det är inte förrän man blir medveten om delarna som man kan börja förstå underverket. För mig dröjde det nästan ett helt liv innan jag började leta efter ljuden, tonerna som utgör mitt livs musik. Och för det krävdes ett offer som var så enomrt att det undanröjde allt som hade gett mitt liv mening. Men i den totala tystnaden efteråt hörde jag till sist en första enstaka ton, och sedan följde de andra långsamt efter.”

citat från pocketboken, sidan 16.

Jag började läsa vid läggdags och jag var genast fast i boken. Jag läser snabbt och slarvigt, men ändå så att jag har en helhetsbild av boken. Jag läser för att jag är ivrig och för att jag älskar det. Att försöka somna när man är 115 sidor in i en spännande, gripande och öm historia är svårt. Men det går… Jag var tvungen att läsa ut boken direkt på morgonen, jag hade inte fått ro i själen annars.

Dikterna av Tadeusz Rósewicz som finns mellan de olika avsnitten är svidande vackra. Bäst tycker jag om Rösten.

Rösten

De sårar och plågar varandra

med tystnad och ord

som om de hade ett liv till

framför sig

de lever som om

de glömt

att deras kroppar dras till döden

att människans inre

lätt dukar under

hänsynslösa mot varandra

är de svagare

än växter och djur

och kan dödas av ett ord

ett leende en blick

(översatt av Maria Myhrberg)

Jag bokstavligen slukade Dorothy Koomsons bok ”Min bästa väns dotter”.

Boken handlar om superbästisarna Kamryn och Adele och om deras vänskap. Om perioden då de inte alls är vänner. Om Adeles dotter Tegan, som Kamryn blir tvungen att ta hand om då Adele dör i leukemi. Om hur det är att ta hand om ett barn, att älska någon och att förlora någon.

Den hade de ingredienser som jag uppskattar i en riktigt bra bok. Det är länge sedan jag läst någon bo som berört mig så starkt. Tårarna har runnit. Jag lärde min att man ska reda ut gamla oförrätter direkt, man vet aldrig när det är för sent.

Jag har ÄNTLIGEN börjat läsa ”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist.

Jag var lite rädd för boken först. Tänk om den är superläskig, eller något. Jag var så främmande för att läsa en skräckroman att jag inte visste riktigt var och hur jag skulle börja. Jag läste en sida åt gången, och i min stora försiktigthet stängde jag boken ordentligt varje gång. Man vet ju inte vad som kan komma ut ur den…

Sakta började jag få förtroende för boken, nu vill jag veta vad som händer härnäst. Jag är förberedd på otäcka saker (jag läser ju gladeligen om blodiga mord i deckare), det får komma det som kommer.

Och jag bara längtar efter att få läsa mer. Jag vill ha mer, jag vill ha mer. Blod kanske.

En bra bok är ju precis en sådan som man inte riktigt vill lägga i från sig, för man vill vet hur det går och hur det slutar. Samtidigt som man inte vill att den ska ta slut… Den här boken har alla möjligheter att bli en av mina favoriter – jag återkommer om det när jag läst klart.

Vilken bok är din favorit?

Jag är så glad att jag hinner och orkar läsa. Jag minns med fasa den period i mitt liv då jag inte kunde, ville eller orkade läsa alls. Nu njuter jag igen för fulla muggar av en riktigt bra bok.

Jag har precis läst tre böcker med lycka (och olycka) som gemensam nämnare.

Jag började med Lyckan, kärleken och meningen med livet av Elizabeth Gilbert. Hon beskriver hur hon går igenom en uppslitande skilsmässa och sedan beslutar att satsa ett år av sitt liv till att söka efter lyckan, kärleken och meningen med livet. Lycka, njutning, upplevelser, hårt arbete och nya erfarenheter kantar hennes år. Jag fick många tankeställare… Boken var öm, rolig och sorglig på samma gång. Jag rekommenderar den varmt. Man kanske inte behöver hamna så långt nere som hon gjorde, för att inse att man ska värna om lyckan och kärleken och att meningen med livet är… ett mysterium.

Mitch Albom har varit en av mina favoriter sedan Tisdagarna med Morrie, som jag tyckte väldig mycket om. Hans senaste Ge mig en dag till är en ganska besynnerlig historia om en Charley som är på botten. Ensamhet, alkoholism och otaliga misslyckanden kantar hans väg. Han försöker ta sitt liv men överlever och får uppleva en dag med sin döda mor. Han får svar på många frågor från det förflutna. Och nya insikter om sitt liv. Det var en lättläst bok, jag tyckte att den var gripande, på sitt sätt, även om jag har lite svårt för tanken på en dag med sin döda mamma. Man borde leva sitt liv så att man får alla svar medan man lever, det kan ändå vara lite knepigt att reda ut gamla oförrätter och problem då man är halvdöd. Fint att han fick en chans ändå.

Den senaste bok jag läst, läste jag ut igår innan jag somnade. Lycka säljs separat av Lolly Winston. Elinor och hennes make har allvarliga problem i sitt barnlösa äktenskap. Elinor är på gränsen till ett riktigt ordentligt sammanbrott. Maken har en affär och själv vet hon inte riktigt vad hon vill. Ganska bra läge att börja från om man vill försöka jobba uppåt. Det var ingen djuplodande bok, men den var underhållande på sitt makabra sätt. Jag fick aldrig någon klarhet i var man hittar lyckan dock. På burk?  Nåja, det blir en soppa av det hela, och jag vet inte om bokens huvudpersoner heller vet var och hur man hittar den.

Nu väntar en stor hög med böcker, som alla har svarta ryggar. Bara det säger något om genren, tror jag. Föst ska den rätte få komma in (Låt den rätte komma in av John Ajvide LIndqvist). Jag vågar inte annat än läsa den, för Josefin har talat så varmt för skräckboken. Sedan väntar deckare… Nu får de vara en paus  från gull-litteraturen.

… i Göteborg. Jag har varit där. Nästan.

Tack vare min jobbkompis och hennes mobiltelefon har jag varit där 4 gånger. Två gånger på min telefonsvarare. Mäss-sorl.

Ja, jag ville också vara där, i egen hög person. Inte i misstag utan tangentlås. Men nästan räknas ibland…

Jag köpte ”En härlig bok” i Stockholm (av Mia Törnblom). Jag har inte läst någon av hennes tidigare, men den här talade till mig då jag stod och tittade på den. Den är lite som ”dagens lösen”… med 366 tankar och funderingar.

23 september:

Vi ser inte saker som de är – vi ser saker som vi är.

Man kan vända och vrida på orden en lång stund. Men nog ser man alltid saker och ting från sitt eget perspektiv, med sina egna glasögon av förutfattade meningar, vanföreställningar och ideal. Ibland ser man saker som man vill att de ska vara. Som man vill att de ska se ut. Oftast ser vi något annat än det som vi egentligen ser. Allt som vi ser är bara en speglig av oss själva.

Det är först då man kan se saker från flera håll som man kan börja prata om att se saker som de är.

Det har varit mycket död i min sommarläsning, så här långt. Det är inget medvetet val, utan det har bara blivit så.

I Marisha Pessls ”Fördjupade studier i katastroffysik” är det en lärare som får sätta livet till. I boken följer man 16-åriga Blues kringflackande liv med sina akademiske far och hur de slår ner bopålarna för att hon ska få slutföra sina studier och koncentrera sig på att bli antagen till Harvard. Boken är lite smårolig, men speciellt i början tycker jag att den är tungläst tack vare alla källhänvisningar. Jag tyckte inte att den passade så bra som ”innan jag somnar-läsning”. Inte en sådan bok som jag kommer att läsa fler gånger – efter att jag hittat ett lustigt citat…

”Kärlekens historia” av Nicole Krauss var en finstämd historia om kärlek. Om att lova att älska någon för evigt och hålla fast vid sitt löfte. Jag har lite svårt att hålla kolla på de olika berättarna i boken, eftersom de båda talar i jag-form, jag själv var inte så koncentrerad. Boken tangerar döden i flera repriser. Mina barn frågade också flera gånger om den ensamme mannen på pärmbilden -och varför han sitter där ensam. Det får man reda på i slutet. Det var en bra och originell bok.

Marian Keyes är inte känd för att skriva några djupsinniga böcker, däremot uppskattar jag att de är lite lustiga, lättlästa och inte speciellt djupa. Man behöver inte lösa några världsproblem på sängkanten precis.

Och ”Är det någon där?” är inte heller något undantag. Den beskriver lättsamt hur svårt det kan vara att bli ensam. Inte precis så att man grät…

Den senast lästa boken rekommenderar jag varmt till alla. ”Bitterfittan” av Maria Sveland. Den är omdebatterad, omtalad och omdiskuterad. Låt er inte avskräckas av titeln – för boken är bra. Den är verklig och redan efter några sidor insåg jag att den kunde vara skriven om mig, om någon av mina väninnor, om min mamma eller min svärmor. Den är så verklig och vardaglig på ett brutalt sätt. Speciellt fascinerades jag av tillbakablickarna till 70-talet, till huvudpersonens egen uppväxt. Tyvärr är en hel del saker precis likadana fortfarande…

Från baksidestexten:

Sara är 30 år och redan bitter. En riktig bitterfitta faktiskt. Så en dag i januari när allt blir outhärdligt lämnar hon man och barn för en veckas tankepaus på tönt-Teneriffa.

Med sig på resan har hon Erica Jongs 70-talsklassiker Rädd att flyga, och hon läser och undrar hur det kunde gå så långt att hon längtar mer efter en hel natts sömn än ett knapplöst knull.

Det var ju inte så här det skulle bli. Hon drömde ju bara om kärleken som alla andra.

Sara känner sig lurad och bitter när hon tänker på alla kvinnor hon känner som liksom hon dräneras på energi i familjefängelset. Är det ett ofrånkomligt arv i rakt nedstigande led – från hennes rastlösa mammas diskande eksemhänder till hennes eget nervösa duktighetskomplex?

Kvar blir bara den stora frågan: Är du lycklig med det liv du lever? Det är klart att det finns saker som kunde förbättras… men det kunde vara värre… Jag är ingen övertygad feminist – jag skulle inte kalla mig feminist ens – men Bitterfittan skakade nog om mig lite. Tänk om man bara hade varit en surkärring, men nu har man blivit en bitterfitta också… Hejåhå! Läs den, och låt gärna din man läsa den.

Han må vara en stor skitstövel, Sten i Ray Kluuns roman ”En sorts kärlek” – men han är också beundransvärd, på sitt sätt.

Jag har precis läst ovannämnda bok – om den notoriskt otrogne Sten vars storbystade fru får bröstcancer och om vilka konsekvenser det får för honom och för dem. Åtminstone Sten lever ett ganska fartfyllt liv, han festar mycket och hoppar i säng med kvinnor till höger och vänster. Trots att han är gift. Och hans fru lever sitt liv vid sidan om. Det är först efter cancerbeskedet som de kommer varandra närmare. Stens affär vid sidan om är hans andningshål i livet med sin cancersjuka fru Carmen.

I morse, i väntan på att jag skulle få tidningen, läste jag ut den sorgsna boken. Den var sorglig just för att hon skulle dö. Eftersom boken utspelar sig i Holland väljer Carmen dödshjälp och i boken beskrivs hur hon tar faväl av nära och kära. Det föranledde tårfyllda ögon hos mig.

Bara det faktum att Sten är en vänsterprasslande kåtbock kan ju få en och annan att rysa av avsmak, men jag tyckte att det var en bra bok. Det var en snyfthistoria ur ett manligt perspektiv. Läs och avgör själva!