Anceborgsposten

Det är första november idag. 52 dagar till julafton.

Veckan som kommer är ungefär lika fullspäckad som alla andra veckor. Det här är på programmet för nästa vecka:

• Hälsogranskning med skolpojken
• Elevvårdsmöte
• Kvällsjobb
• 2 dagar pedagogiska studier vid PF (den tredje dagen blir jag tvungen att ”ta” i Helsingfors v. 46.
• 1 dag fortbildning i Petalax
• Jag ska tillverka inbjudningskort till 7-årskalaset som verkligen bör bli av
• Ordna ett 7-års kalas…

Det känns så mycket lättare. Ibland glömmer jag hur enkelt det egentligen är…

Jag har tänkt, vi har pratat, vi har tänkt. Jag trodde att det bara var jag som tänkte, men tydligen inte. Det förekommer en viss hjärnverksamhet även hos andra personer i hushållet (bör läsas med retsam underton).

Prata, tänka, sova och gå… Frisk luft och sömn hjälper nästan mot alla hjärtesorger.

Och underbara vänner! Jag är rädd för att jag har underskattat ER!

Kramar!!

Tänkte bara hälsa att jag har funderat lite till, och kommer nog att lägga ut texten ytterligare. Jag har många ord kvar som vill ut. Men det får bli lite senare, för nu ska jag jobba.

Det är ju inte orten i sig som är felet. Jag är övertygad om att det kan uppfattas lika hemskt för andra på annan ort. Orten kan i och för sig ha lite fel också, även om den sägs ligga rätt, det är förmodligen vi som bor där som fortsätter att förmedla konstiga sätt och traditioner. Lika bra att göra som alla andra gör, för om man avviker är man verkligen annorlunda och ”utbyss”.

Jag kommer att fundera vidare på några saker, som sagt senare:

1. Sammanhang – vem är jag och vad gör jag här.
2. Tid…
3. Varför en vän?

Och vem vet, jag kanske kommer på något mer under dagens lopp. En sömnlös natt kan ge många idéer. Men först jobba och sen studera. Räcker energin till mera så delar jag med mig!

Krama någon och ha en bra dag!

I min sons klass har de kroppen och hälsa som tema nu. De har pratat om skelettet (vilken 7-årig pojke är inte intresserad av benrangel??) och dess uppgift, muskler och sånt. Sonens klasslärare har en dotter som är läkare och denna dotter brukar komma på besök alltid i samband med detta tema (läste jag i veckobrevet). Sonen funderar lite på dotterns besök… och jag frågar vad hon ska prata om då (vilket jag i och för sig vet eftersom jag läste veckobrevet).

- Hon ska prata om hjärtat.  Och man får ställa frågor också.

- Jaha, säger jag. Är det något som du funderar på då?

- Jag är inte så intresserad av hjärtat. Jag vill hellre veta hur hjärnan fungerar! säger han.

Och vem vill inte det??

Det äldre lärarbarnet i familjen, han som går i skolan, tycker nästan att hans lärare är överflödig – i och med att hans pappa är lärare…

Hans lärare berättade att ofta får hon höra, både av honom och det andra lärarbarnet i klassen, när hon ska förklara eller instruera, att ”du behöver inte förklara – jag vet det där – för min pappa är lärare”!

Jaha…? Tur att det finns barn i den klassen som behöver lärare också…

Trots att jag sitter och bokstavligen njuter av den pedagogiska  studiemiljön känner jag också ett stygn av sorg och vemod. Jag är borta från jobbet. Jag brukar inte vara varken sorgsen eller ledsen över det i vanliga fal, men nu just vill också en del av mig vara på jobbet.

http://www.vasabladet.fi/story.aspx?linkID=87306&storyID=49416

Spanade in och skaffade mig en ny kaffemugg till jobbet. För någon annanstans kan jag ju inte ha den…

Kunde också ha tänkt mig flera andra av Jamie Olivers muggar, kolla in dem här!

”Dead handsome…” kanske??

Måntro chefen fattar vinken??

Den här veckan har jag jobbat oförskämt mycket. Mycket att göra och långa dar. Möten. Det är knappt att jag hunnit vara hemma hos familjen överhuvudtaget. Och det kanske märks. Både på hushållet och barnen i synnerhet.

Inkommande vecka kommer också att vara späckad med program. Jag kommer att resa lite och dessutom kommer jag att sätta mig på skolbänken för ett par dagar. Väldigt intressant och spännande program för min del nästa vecka! Jag ser redan fram emot den. Det som jag inte ser fram emot är kanske högen med jobb som hopats sig under mina fyra dagar av frånvaro. Vadå ta ut otrevligheter i förskott?? Jag vet hur det brukar vara…

Först ska jag resa och se och lära mig nya saker. Vecka 42 är höstlovsvecka och jag kommer att ha tre dagar semester (mycket frånvaro från jobbet blir det). Semestern är efterlängtad och behövd. Även om den kommer att gå åt till tvätt, städning, bakning och födelsedagskalas. Speciellt mycket tid för mysa och vila vet jag inte om det blir.

Sen kanske det blir lite lugnare. Men det är mycket nu…

Idag hade vi det sista av höstens studentexamensprov. Skönt att de är över och förbi för den här omgången. Idag fick de i varje fall starta utan mitt stora stöd, för jag var hemma och såg till att O kom sig till skolan!

Själv kom jag en timme senare än normalt till jobbet, och hade väldigt svårt att komma igång. Kanske lika så bra – för vår köksvikarie fick ”värsta blodstörtningen” ur näsan – så till den grad att ambulans tillkallades och vi fick en vikariens vikarie i köket. Vi fick ju mat! Men det blev en lite annorlunda förmiddag.

Efter lunchen fick jag ett och annat gjort, att-göra-listan krympte lite, som tur var. Och som vanligt är man riktigt på gång då det är dags att åka hem.

Jag som så såg fram emot en promenad fick ge mig då sällskapet glömde bort mig, det både blåste och ösregnade och tröttheten slutligen fann mig. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt, idag heller…

Jag har nya glasögon. Skönt att se klart och tydligt.

Jag har också ny hårfärg och frisyr. Färgen är i och för sig inte ny, den är bara mindre uppblandad med slingor än tidigare. Frisyren är snygg och relativt lättfixad.

Så kommer man hem, nyfärgad och friserad… På jobbet var alla positiva, glada och beundrande. Och så kommer man hem – till E, som undrar:

- Mamma, varför är ditt hår så mörkt? Är det för att man inte ska känna igen dig?

Tydligen funkar det lite så, då man träffar någon som man inte har sett på ett och ett halvt år – och man inte blir igenkänd… Trots att man är samma gamla, men ändå lite ny!