Det är vanligen om kvällarna som jag undrar varför jag har barn. I synnerhet om dessa också är förkylda, hostar, kliar eller annars bara är gnälliga (ofta sammanfaller det också med makens datorspelande medelst omvärldsutestängande hörlurar).
Tjoho för ett underbart liv med snoriga barn, spelande make och en sur fru!
…tror jag går och lägger mig nu, man vet aldrig hur den här natten utvecklas på sjukdomsfronten (det är den som jag tycker minst om i det här läget).
Sparat under: Föräldraskap | Etiketter: öroninflammation, barn, bus, lek, spel
Det är inte så roligt med väckarklockor under semester. Även om det inte var min, så var det en väckarklocka. Jag och barnen skulle ändå stiga upp för vi skulle personligen se till att familjefadern kom sig iväg på konsertresan till Helsingfors (jag säger bara Iron Maiden). Vi klarade vårt uppdrag med glans.
Därefter gjorde vi en kort avstickare till mitt jobb, jag kontosatte några räkningar i tre minuter. Nästa anhalt var hälsovårdsstationen för att visa Os icke-opererade, nu inflammerade, öra. Där var det tjockt med äldre personer och sommargäster och många kära återseenden. Det tog en god stund… Därefter ett affärsbesök och sedan hem för att äta lite mat (de långsammaste frukostätarna hann inte få speciellt mycket i magen på morgonen).
Vi läste, gungade och tittade en stund på tv. Hämtade medicin från apoteket. Mina barn har tydlingen också fått i sig bustabletter, eftersom de är helknasiga…
Vi spelar spel, ett dåligt spel för jag har ALDRIG vunnit. Just det tycker O är jätteroligt… Barnen blåser såpbubblor på treassen, och sedan äter vi korvsoppa. Vi ser på film och äter popcorn.
Vi har en tokig dag, helt på barnens villkor. Lätt ordnat med kylen full av matrester. Då hinner man leka istället för koka.
Vi kör en vanlig föreställning kvällscirkus. O vill sova men det vill inte E. Barn som springer och gosedjur som flyger.
Maken mms:ar “Can I play with madness” från Stadion - so what? DET har jag gjort hela dagen!
Nu är det bara popcornsröjningen kvar!
- Mamma?
- Jaa?
- Jag ska faktiskt säg en sak!
- Jaha? Vad då?
- Mamma du är söt!
…sa E idag då hon satt uppkrupen i min famn och gosade. Själv är hon söt också. Mest.
Sparat under: Barn och bus, Föräldraskap, Livet | Etiketter: barn, bus, jobb, semester, spring
Pust! Semesterns första dag är snart slut. Slut är också jag. Det här blir ett långt inlägg… Det är jobbigt att vara hemma med barnen. Jag hade förträngt det… medvetet.
Det började halvbra - E vaknade redan halv sex (som jag förutspådde redan kvällen innan då hon inte orkade äta någon kvällsmat) för hon var hungrig. Det är alltid en succé, det “nattliga” ätandet. Hon vill ha yoghurt och får yoghurt. Det äter även jag. Jag slevar i mig min lilla portion på tre sekunder, medan hon sitter och filosoferar…
- Mamma?
- Mmmm?
- Vafför egentligen måste man… öööh… ha en näsa? Egentligen?
- För att man ska kunna känna dofter. Ät nu.
- Men mammaaa?
- Jaaa? Varför ska man… (där ser man hur hjärnan jobbar och hur hon tänker…)… ha en säng?
- Det måste man inte, man kan sova på golvet också. Ät nu!
Och så där håller vi på… där sitter de stackars föräldrarna och svarar på de mest horribla/påhittiga/fantasifulla frågor och klockan är inte ens sex. Man är inte så lite trött heller.
Det som för en del tar tre minuter tar för andra fröknar trettio, men slutligen är hon klar med sin yoghurt, tänderna är borstade igen och fröken ligger nedbäddad och pussad i sin säng. Föräldrarna ligger också nedbäddade och pussade i sin säng. Så hör man…
- Mammaa?
- Hmmm?
- Mamma kom! ropar E. Ja det är bara att stiga upp och gå till unga fröken.
- Mamma jag vill sova med er, säger hon.
- Jaha, men kom då! säger jag och lufsar iväg tillbaka till min säng.
E kommer och lägger sig ned mellan maken och mig. Ligger två sekunder.
- Mamma, jag vill ha min egen kudde! Det är bara att snällt stiga upp och gå och hämta kudden. Själv lägger jag mig och drar täcket över mig, och ska sova.
- Mamma, jag vill ha mitt eget täcke också! Nu försöker jag skicka iväg fadern, men han hävdar att han har hittat en så skön sovställning att han bara inte kan stiga upp. Skitsnack! Nåja, jag hämtar täcket och stoppar om fröken och lägger mig i min ganska obekväma sovställning för att sova.
- Mamma. Nalle också! Nej, jag bara vägrar, det räcker med en flicka och ett litet gosedjur, ett täcke och en kudd. Tycker jag.
- Mamma, jag vill sova i min egen säng! Så är det bara att snällt ta barnet och all sovrekvisita med tillbaka till hennes säng, stoppa om och pussa och gå tillbaka…
- Mamma…. Jag vill sova hos er! Jippie, precis vad jag längtade efter. Men då tog jag alla kuddar, täcken och nallar direkt på första gången. Det var ett fasligt springande innan jag fick sova. Som tur var somnade fröken också och vi sov långt in på förmiddagen. Ovanligt länge till och med.
Mina sjörövare som tillbringat flera dagar ute i sommarstugan hade INTE diskat efter sig. Och eftersom vi har program för de kommande dagarna var maken tvungen att fara ut till sommarstugan för att diska. Roligt för honom? Kanske - men han hade i alla fall lugn och ro.
Jag fick spela spel. Många spel. Ibland bara med E och ibland med båda barnen. O sprang in och ut och roade grannarnas fyraåring. E testade att måla lite på datorn medan jag hängde tvätt.
- Mamma! Kom och se! Och så kommer man igen då lydigt och tittar på kaoset i rosa. Och så går man tillbaka, greppar en kläpinne och hör nästa rop. - Vänta lite, ropar jag tillbaka. - Nej mamma du måste komma nuuu! Varvid man igen lufsar tillbaka med klädpinnen i högsta hugg, eller i bästa fall har man hunnit få två… - Åh så fint, och så går jag tillbaka, fiskar snabbt upp en tröja och hinner precis skaka lite på den innan nästa rop kommer. Och kommer man inte på ropet så blir det ganska snart ett vrål och för att grannarna inte ska tro att man misshandlar sina barn så springer jag av och an i all oändlighet,snabbt som blixten för att tillfredsställa minsta lilla behov. Och att hänga upp ett plagg på tork tar flera vändor av “ooanden och aahnden” åt rosa flickor och skapelser i blått, lila och orange. Va då curlingförälder? Var kan man köpa mera tålamod? Vi behöver minst en vuxen dos och hemskt gärna två barndoser också.
Jag tar med mig de två hoppande och skuttande barnen till affären, vi har inget snabbfixat hemma. Ingen mjölk heller, inte ens till kaffe - och utan kaffe försmäkta jag på detta ställe. Nu överdriver jag lite, jag är beroende oavsett var jag är. Jag kunde lika bra haft två gummibollar med mig (tänk M.A Numminen!). Utan några större missöden lyckades jag studsa de två sötnosarna tillbaka till bilen och få dem hela vägen hem.
Mätta och belåtna blev vi också. Och jag är trött. Det är jobbigt att vara hemma med barnen. Jag undrar om jag får fara till jobbet imorgon? Maken tycker i och för sig att jag kunde vara hemma med honom någon dag till…
Och jag som trodde att semester var batteriladdning, ligga i solen och läsa en god bok, ta dagen som den kommer och göra så lite som möjligt. I stället så springer man benen av sig (tänk vardagsmotion!), avvärjer bråk, spelar barnspel och försöker få trotsiga småungar att hålla sig lugna om så bara en liten stund…
Efter en dag hemma längtar jag tillbaka till lugnet på jobbet (och alla med gott minne vet att jag klagade på samma jobblugn senast ifjol!). När blir det lagom?
Att barnen inte tycker om då man sitter vid datorn och i synnerhet om man fastnar för länge…
“Många barn upplever också att deras föräldrar spenderar alldeles för mycket tid vid datorn, både för att det ger barnen mindre tillgång till datorn och för att det innebär att föräldrarna ägnar sina barn för lite uppmärksamhet.
Bris framhåller i rapporten vikten av att föräldrar tänker på hur deras it-användning kan drabba barnen. Bland annat ska man tänka på att inte låta sådant man inte vill att barnen ska se vara tillgängligt på datorn eller mobilen.”
Hos oss är det en fråga om uppmärksamhet och gemenskap. Inget snusk här inte! Läs mer hos Allt om barn.
Det var lite trögt på jobbet idag. Orsaken är tyvärr inte ny - utan den vanliga sömnbristen. Men jag vill genast skylla ifrån mig. DET VAR INTE MITT FEL!!
Fröken E pep till vid 4-tiden. “Mamma, ja e huunrig”. Det var jag också, så jag tänkte att vi äter väl varsin smörgås då… Sagt och gjort. Jag åt och hon pratade. Tänk att man kan ha så mycket att fundera över så tidigt på morgonen!
Sen skulle vi tillbaka till våra respektive sängar. Det var tanken. I själva verket var jag säkert sömngående till E sex gånger. Hon skulle sova hos oss. Jag skulle sova hos henne. Hon skulle se på tv. “Lilla vän, det kommer väldigt begränsat med tv-program för barn i din ålder vid den här tiden!” (Va, har vi en digibox med hårddisk fullsmockad med tecknat; storebror ordnar!) Nix, inget tv-tittande. Det är faktiskt NATTEN!!! Själv känner man hur irritationen rinner till - jag ska ju stiga upp alldeles snart och jag kunde ha varit utsövd.
Jo, hon somnar. Gissningsvis kl. 6. Jag stiger upp 20 minuter senare - och säg det som inte går fel. Tappar man sin lilla låda med hårspännen så är de extra många att plocka upp då ögonen knappt hålls öpnna. Det var i den stilen…
“Mamma! Jag sov HELA natten!” utropar E glatt då hon kommer tassande lite efter sju. Jasså?? Och din mor är en zombie. Men det var inte jag som somnade i tv-soffan…
Däremot längtade jag hem till min säng. Hela dagen. Allt gick så fruktansvärt trögt. Vid närmare eftertanke vet jag inte om jag gjort något alls - annat än försökt hålla mig vaken och tänkt på att sova. M Å S T E S O V A !
Någon måtta får det väl ändå vara på tidiga morgnar!
Det är alltid lika roligt att besöka biblioteket. Att ta med sig barnen är ett extra spänningsmoment…
Jag älskar böcker och jag älskar bibliotek. Mina första boklåneminnen är tätt förknippade med “bokbilen” som stannade varje fredag väldigt nära mitt barndomshem. Då jag hade knäckt läskoden hade jag också ett lånekort och ofta en hög böcker bredvid sängen. Jag läste alla böcker som intresserade mig i den bokbilen och bibliotekarien såg det som en utmaning att hitta nya böcker. Det blev många böcker i genren “tantsnusk” - skönlitteratur menar jag.
Mitt första bibliotek var skolans bibliotek, där det fanns ett stort utbud av Wahlströms ungdomsböcker med både röda och gröna ryggar. Det var systrarna P, Jolly, Lotta, Kitty och Mary Lou… Det var hästböcker i parti och minut. Och då flickböckerna var avklarade kastade jag mig över de grönryggade pojkböckerna. Det blev en kort förtjusning för i samma veva upptäckte jag de stora kärleksromanerna. Tegelstenarna. Alla kanske inte gått till litteraturhistorien som de bästa verken, men en del… Hur det är med tantsnuskböckerna må vara osagt.
Då jag var ung (åhå… så det låter), då var det tyst i biblioteket. Måhända var det nitiska damer som skötte biblioteken, de som snabbt “ssssschaade” och hötte med fingret. Och under min akademiska studietid tillbringades också mycket tid i bibliotek. Där läste man till tenter och gjorde olika forskningsprojekt. Det var viktigt att det var tyst, för att man skulle kunna koncentrera sig.
Jag försöker lära mina barn att inte prata högt på biblioteket. Det är UTMANINGEN med stort U. Hur jag än förmanar och förklarar - de glömmer fort.
Barnen rusar in. Maken och jag kommer efter. Barnen försvinner in på avdelningen för barnböcker. Jag går ett snabbt varv runt för att se om det finns något iögonenfallande - bokstavligen. Maken dyker in bland deckarna, där blir han länge, och jag blir stående i barnavdelningen.
“Mamma kan vi låna den här?” “Kan vi låna den här också?” Barnen kommer bärande med bok efter bok. Efter ett tag blir det väldigt tråkigt att se på böcker om Alfons, Barabapapa, Ludde och andra mystiska figurer. Jag säger åt E att jag ska gå och se om jag hittar någon bok åt mig.
- VA sa du MAMMA? frågar hon.
- Jag ska gå och se om jag hittar en bok att låna. Jag är bara här nära, du behöver inte ropa. Säger jag och går fem steg.
-MAMMAAA!!! Var är du?
Svara tyst men hörbart på ett sådant skrik, om du kan. Det är bara att svänga om och visa sig. Det var tydligen livsviktigt att kolla in en bok med Ellen. Jag säger igen tyst att jag ska gå och titta på böcker…
- VA sa du MAMMA?
Hon hör säkert lite dåligt, för att säga något i tonläget teaterviskning är dödsdömt. Jag säger säkert tre gånger med ökande ljudvolym att jag ska… ja ni vet ju vid det här laget vad jag ska göra. Så där håller vi på. Flera gånger. Att släppa sina föräldrar utom synhåll och inte ropa på dem är tydligen jättesvårt. Åtminstone om man är tre år.
Efter ett tag, med upprepade rop på mamma vill jag bara vända mig om och vråla tillbaka:
-JAAAAA! VAD ÄR DET NUUUUU DÅÅÅ?
Men det gör man ju inte… Bibliotekarien visste nog att vi var där. Vi hörs då vi kommer. Sedan lånade vi halva biblioteket också. Men den stackars mamman kom ut med futtiga två kärleksromaner…
Det var bara vår familj, en annan barnfamilj samt två snattrande tonåringar på biblioteket. Och stackars bibliotekarien… Klockan i bilen visade att det mycket luckrativa besöket hade varat i mindre än en halv timme.
Det var ju skolavslutning igår. En del av lärarna som jag jobbar med och jag var ute och firade med våra studenter.
Att gå ut och försöka ha roligt då man är halvt ihjälarbetad och innerst inne helst av allt vill gå och sova… DET är en utmaning! Nåja, jag gjorde mitt bästa och efter ett tag slutade jag faktiskt gäspa, det var lite oroväckande på det området ett bra tag.
En av kvällens höjdpunkter var då jag träffade en del av lärarna från min egen gymnasietid. Det måste väl vara ett ålderstecken?? Det var också roligt att träffa gamla bekanta från studietiden - studenterna hade övergett oss för länge sedan…
Det blev ingen lång kväll för min del. Jag var trött… och kanske alldeles för nykter för att inse det roliga med mängder av fulla ungdomar i varierande ålder. Snälla maken kom och hämtade mig… och efter fem kvarter spyr fröken i baksätet. Hon är bara 3½ och hade inte druckit något starkare än saft försäkrade maken. Usch… läskigt. Jag tycker verkligen inte om spyor och då just var nog också risken att jag skulle ha spytt jättestor - och då hade jag nästan inte druckit någonting.
Det var väldigt fräscht… det blev att tvätta både flickan, kläderna och bilen. Så det kan gå. Man ska spy på skolavslutning - oavsett ålder och intag??
Det blev några nattliga utryckningar, hon mådde inte så bra… Som tur verkar det redan vara över - jag såg redan maginfluensan som sommarlovets första höjdpunkt! Det kanske bara var klassiskt överätande som ett resultat av att ha tillbringat förmiddagen hos farmor…
Jag har vetat i evigheter att Es dagmamma skulle vara ledig idag - och jag har blivit informerad om att reservstället var informerat. I vanliga fall brukar jag alltid försöka hinna och minnas att ringa dit och kolla, men de senaste gångerna har det inte blivit av. Förra gången gick det fint…
…men idag då vi kom in på gården, slog det mig bara: “tänk om de inte vet att hon kommer!” Och nog såg de lite förvånade och förundrade ut då vi kom dit, så efter ett tag var jag faktiskt tvungen att fråga om de faktiskt visste att hon skulle komma dit. Nej, det visste de inte. Gulp, och här gick nog sekunderna superlångsamt, jag hann med förfäran tänka mig hur det skulle vara att ha E med sig på jobbet eller om jag skulle ringa farmor…, innan jag vågade fråga huruvida de har plats för henne.
Jag drog nog en ljudlig suck av lättnad då de sa att hon faktiskt hade plats där, det skulle inte komma så många barn. Och då jag satt i mitt eget betygskaos kunde jag gott föreställa mig en trotsig, uttråkad och gnällig tjej med tuschpennor i högsta hugg rita trevliga huvudfotingar på något studentbetyg. Vilken tur att det fanns plats för henne där idag.
Jag hämtade E först idag, jag försökte hålla mina löften… Det hade gått bra. Sedan hämtade vi O, jag är alltid den förälder som hämtar mitt barn sist på fredagarna, har jag märkt… Samvetet drabbade mig igen då jag insåg att jag bortprioriterat tanterna på Os dagisavdelning. Det var hans sista dag hos dem, till hösten blir det förskolan. Jag är inte den mamman som prioriterar presenter och extra springande. Kanske får jag göra upp med mitt samvete och föra något trevligt till tanterna - då jag hinner.
Jag lovar, på heder och samvete, att ha bättre koll på mina barns dagvårdsställen! Försöka duger…
