Det är ju extremt tråkigt väder. Grått, regnigt och trist.

Jag drömde om en resa söderut.

Men det blev bara till Helsingfors. I arbetets tecken…

Varken sol, bad eller vila i första taget.

Jag håller ju på och utbildar mig. Naturligtvis har vi närstudier samma dagar som jag skulle ha möjlighet att resa runt lite med mina jobbarkompisar.

Måste allt roligt ske samtidigt??

Jag tycker om mitt jobb. Jag tycker att de flesta saker som jag gör är roliga, stundom utmanande och trots att det kan reta mig fruktansvärt att jag ibland till och med gör saker som någon annan får lön för – så tycker jag om mitt jobb. Själva arbetet.

Jag trivs bland blanketter, papper, post-it-lappar och glada elever.

Min vän L berättade hur roligt hon har på sitt jobb. Hur de skrattar så tårarna rinner nästan varje dag.

När skrattade jag så att tårarna rann? På riktigt??

Jag skrattar varje dag på mitt jobb, för många elever är roliga, underhållande och charmiga. De tittar in för en pratstund och vi skämtar och skrattar några minuter.

Och så tänker jag på mina arbetskompisar, de som jag faktiskt jobbar med. När skrattade jag med dem? När skattade jag med dem så att tårarna rann? Det är snarare så att tårarna börjar rinna när man tänker på att man inte har skrattat så hjärtligt tillsammans med dem på väldigt länge. När blev allt så himla allvarligt och seriöst egentligen? När slutade vi skratta? När upphörde vi att ha roligt på jobbet. Inte så där vuxet tillrättalagt försiktigt roligt. Utan roligt! ROLIGT!

ROLIGT!! ROLIGT!! ROLIGT!!

Förstås är det mitt fel också – trots att jag anstränger mig ibland för att också andra än jag ska ha roligt, trevligt och fint – för man har bara så roligt som man gör sig. Jaha!? Så alla andra sitter i sina rum och har roligt – varför har ingen sagt något åt mig? Eller är det – skulle vara just typiskt – mitt ansvar att se till att alla andra har roligt? Jag troddet att vi skulle dela på det ansvaret…

Jaha, det känns ju lite dystert det här. Jag har inte så roligt på jobbet som jag tycker att jag förtjänar att ha. Jag har inte tillräckligt roligt. Det är min uppgift att se till att jag har roligt. Jag gör så gott jag kan. Kanske är jag utbränd, extremt svårflirtad eller bara sällsynt uttråkad? Jag vill ha roligt! Riktigt roligt… Barnsligt roligt.

Att ha roligt tillsammans med sina medarbetare på ett äkta och okonstlat sätt. Vart tog det lilla roliga vägen??

Det är mycket som snurrar runt i huvudet under och efter närstudietillfällena för de pedagogiska studierna. Jag är förmodligen rätt ”skadad” av pedagogiken från tidigare, med tanke på att det är mitt huvudämne. Jag tycker det är intressant och fascinerande, och jag har inte tvivlat speciellt mycket på om jag är på rätt ställe. Jag tycker väldigt mycket om ämnet och frågeställningarna.

Tyvärr blir jag så fruktansvärt arg också. Det må vara studiernas baksida. De väcker otroligt mycket ilska och irritation inom mig. Speciellt när man ser hur det kunde vara, vad man kunde göra och hur man kunde göra det… och sedan jämför med den reella situationen. Det är utvecklingstankarna jag saknar, den gemensamma reflektionen och vilja att faktiskt bli bättre. För nu är det mest ord på papper och betydelselöst babbel. När man kan på riktigt. Om man riktigt vill. För om man vill så tar man sig tid.

Jag vill.  Jag kan. Kanske ska jag också…

Trots att jag sitter och bokstavligen njuter av den pedagogiska  studiemiljön känner jag också ett stygn av sorg och vemod. Jag är borta från jobbet. Jag brukar inte vara varken sorgsen eller ledsen över det i vanliga fal, men nu just vill också en del av mig vara på jobbet.

http://www.vasabladet.fi/story.aspx?linkID=87306&storyID=49416

Jag fick förmånen att besöka Åbo tillsammans med en kollega och på måndag eftermiddag satte vi oss på tåget söderut. Vi som har mycket att prata om och fundera på använde tågresorna effektivt. Bra var kanske också min ”felbokning” av tåg, vilket gav oss en timme att ströva runt i Tammerfors. Speciellt långt från tågstationen hann vi inte, men till ett av de stora varuhusen kom vi, gick runt och tittade lite.

Framme i Åbo mättade vi oss med indisk mat innan vi gick och lade oss. Anledningen till att vi över huvudtaget besökte Åbo var ett användarseminarium och där var vi hela tisdagen. Något besvikna reste sedan hem, vi hade inte riktigt fått ut det som vi hade förväntat oss. Och det var inte alls dåligt, för idéer föddes, kontakter knöts och vi vet att nästa år blir det bättre…

Det var intensivt, faktaspäckat och roligt. Och långa tågresor… Tur att sällskapet var högklassigt!

Den här veckan har jag jobbat oförskämt mycket. Mycket att göra och långa dar. Möten. Det är knappt att jag hunnit vara hemma hos familjen överhuvudtaget. Och det kanske märks. Både på hushållet och barnen i synnerhet.

Inkommande vecka kommer också att vara späckad med program. Jag kommer att resa lite och dessutom kommer jag att sätta mig på skolbänken för ett par dagar. Väldigt intressant och spännande program för min del nästa vecka! Jag ser redan fram emot den. Det som jag inte ser fram emot är kanske högen med jobb som hopats sig under mina fyra dagar av frånvaro. Vadå ta ut otrevligheter i förskott?? Jag vet hur det brukar vara…

Först ska jag resa och se och lära mig nya saker. Vecka 42 är höstlovsvecka och jag kommer att ha tre dagar semester (mycket frånvaro från jobbet blir det). Semestern är efterlängtad och behövd. Även om den kommer att gå åt till tvätt, städning, bakning och födelsedagskalas. Speciellt mycket tid för mysa och vila vet jag inte om det blir.

Sen kanske det blir lite lugnare. Men det är mycket nu…

Det är konstigt hur det blir på mitt jobb när katten är borta. Har man inte klagat förr, så är det bra läge att börja. Det är alltid en mindre revolt när chefen är borta. Det är märkligt… Det är så lätt att gnälla, men att komma med något konstruktivt är väldigt svårt.

Jag beslöt att ha dörren till mitt rum stängd. Långa stunder. För maximalt med arbetsro. För när katten är borta får jag väldigt mycket gjort (och hålls medjobbarna nöjda och glada så minimeras också de störningsmomenten)!

Idag hade vi det sista av höstens studentexamensprov. Skönt att de är över och förbi för den här omgången. Idag fick de i varje fall starta utan mitt stora stöd, för jag var hemma och såg till att O kom sig till skolan!

Själv kom jag en timme senare än normalt till jobbet, och hade väldigt svårt att komma igång. Kanske lika så bra – för vår köksvikarie fick ”värsta blodstörtningen” ur näsan – så till den grad att ambulans tillkallades och vi fick en vikariens vikarie i köket. Vi fick ju mat! Men det blev en lite annorlunda förmiddag.

Efter lunchen fick jag ett och annat gjort, att-göra-listan krympte lite, som tur var. Och som vanligt är man riktigt på gång då det är dags att åka hem.

Jag som så såg fram emot en promenad fick ge mig då sällskapet glömde bort mig, det både blåste och ösregnade och tröttheten slutligen fann mig. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt, idag heller…

Det var roligt att komma tillbaka till jobbet efter sjukdomen. Det fanns massor av arbete som bara låg och väntade. Också från föregående vecka… så det var bara att hugga i. Ibland önskar man att man hade en klon också som kunde bidra med lite arbetsinsatser – men i stället har man härliga kollegor som förser en med mera jobb. Och vice versa.