Anceborgsposten

Det är mycket som snurrar runt i huvudet under och efter närstudietillfällena för de pedagogiska studierna. Jag är förmodligen rätt ”skadad” av pedagogiken från tidigare, med tanke på att det är mitt huvudämne. Jag tycker det är intressant och fascinerande, och jag har inte tvivlat speciellt mycket på om jag är på rätt ställe. Jag tycker väldigt mycket om ämnet och frågeställningarna.

Tyvärr blir jag så fruktansvärt arg också. Det må vara studiernas baksida. De väcker otroligt mycket ilska och irritation inom mig. Speciellt när man ser hur det kunde vara, vad man kunde göra och hur man kunde göra det… och sedan jämför med den reella situationen. Det är utvecklingstankarna jag saknar, den gemensamma reflektionen och vilja att faktiskt bli bättre. För nu är det mest ord på papper och betydelselöst babbel. När man kan på riktigt. Om man riktigt vill. För om man vill så tar man sig tid.

Jag vill.  Jag kan. Kanske ska jag också…

Trots att jag sitter och bokstavligen njuter av den pedagogiska  studiemiljön känner jag också ett stygn av sorg och vemod. Jag är borta från jobbet. Jag brukar inte vara varken sorgsen eller ledsen över det i vanliga fal, men nu just vill också en del av mig vara på jobbet.

http://www.vasabladet.fi/story.aspx?linkID=87306&storyID=49416

Jag fick förmånen att besöka Åbo tillsammans med en kollega och på måndag eftermiddag satte vi oss på tåget söderut. Vi som har mycket att prata om och fundera på använde tågresorna effektivt. Bra var kanske också min ”felbokning” av tåg, vilket gav oss en timme att ströva runt i Tammerfors. Speciellt långt från tågstationen hann vi inte, men till ett av de stora varuhusen kom vi, gick runt och tittade lite.

Framme i Åbo mättade vi oss med indisk mat innan vi gick och lade oss. Anledningen till att vi över huvudtaget besökte Åbo var ett användarseminarium och där var vi hela tisdagen. Något besvikna reste sedan hem, vi hade inte riktigt fått ut det som vi hade förväntat oss. Och det var inte alls dåligt, för idéer föddes, kontakter knöts och vi vet att nästa år blir det bättre…

Det var intensivt, faktaspäckat och roligt. Och långa tågresor… Tur att sällskapet var högklassigt!

Den här veckan har jag jobbat oförskämt mycket. Mycket att göra och långa dar. Möten. Det är knappt att jag hunnit vara hemma hos familjen överhuvudtaget. Och det kanske märks. Både på hushållet och barnen i synnerhet.

Inkommande vecka kommer också att vara späckad med program. Jag kommer att resa lite och dessutom kommer jag att sätta mig på skolbänken för ett par dagar. Väldigt intressant och spännande program för min del nästa vecka! Jag ser redan fram emot den. Det som jag inte ser fram emot är kanske högen med jobb som hopats sig under mina fyra dagar av frånvaro. Vadå ta ut otrevligheter i förskott?? Jag vet hur det brukar vara…

Först ska jag resa och se och lära mig nya saker. Vecka 42 är höstlovsvecka och jag kommer att ha tre dagar semester (mycket frånvaro från jobbet blir det). Semestern är efterlängtad och behövd. Även om den kommer att gå åt till tvätt, städning, bakning och födelsedagskalas. Speciellt mycket tid för mysa och vila vet jag inte om det blir.

Sen kanske det blir lite lugnare. Men det är mycket nu…

Det är konstigt hur det blir på mitt jobb när katten är borta. Har man inte klagat förr, så är det bra läge att börja. Det är alltid en mindre revolt när chefen är borta. Det är märkligt… Det är så lätt att gnälla, men att komma med något konstruktivt är väldigt svårt.

Jag beslöt att ha dörren till mitt rum stängd. Långa stunder. För maximalt med arbetsro. För när katten är borta får jag väldigt mycket gjort (och hålls medjobbarna nöjda och glada så minimeras också de störningsmomenten)!

Idag hade vi det sista av höstens studentexamensprov. Skönt att de är över och förbi för den här omgången. Idag fick de i varje fall starta utan mitt stora stöd, för jag var hemma och såg till att O kom sig till skolan!

Själv kom jag en timme senare än normalt till jobbet, och hade väldigt svårt att komma igång. Kanske lika så bra – för vår köksvikarie fick ”värsta blodstörtningen” ur näsan – så till den grad att ambulans tillkallades och vi fick en vikariens vikarie i köket. Vi fick ju mat! Men det blev en lite annorlunda förmiddag.

Efter lunchen fick jag ett och annat gjort, att-göra-listan krympte lite, som tur var. Och som vanligt är man riktigt på gång då det är dags att åka hem.

Jag som så såg fram emot en promenad fick ge mig då sällskapet glömde bort mig, det både blåste och ösregnade och tröttheten slutligen fann mig. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt, idag heller…

Det var roligt att komma tillbaka till jobbet efter sjukdomen. Det fanns massor av arbete som bara låg och väntade. Också från föregående vecka… så det var bara att hugga i. Ibland önskar man att man hade en klon också som kunde bidra med lite arbetsinsatser – men i stället har man härliga kollegor som förser en med mera jobb. Och vice versa.

Jag hittade en kurs som jag vill gå på. Behöver också, för den delen. Tre dagar i september. Har inte pratat med chefen om saken ännu. Men jag nämner det hemma vid matbordet, och passar på att informera om att kursen ordnas i Vasa. Varpå sonen utbrister högljutt: ”Ååh då blir det ju inget hotell!”

Korrekt iakttagelse… jag som så gärna hade bott lite på hotell. Man kan bli lite besviken…

Jag var fruktansvärt alert och energisk på förmiddagen. Jag var först på plats och hann inte bara koka kaffe utan också åstadkomma några andra små mirakel innan mina övriga jobbarkompisar dök upp. Jag hade bra flyt och fick mycket gjort.

Vid lunchtid dök mina två barn upp, för de skulle vara hos mig en stund mitt på dagen. Jag hade lovat dem hamburgare och de skuttade glatt ut i regnet för att få sina efterlängtade hamburgare. E vill bara ha leksaken, maten intresserade henne inte nämnvärt. Efteråt gick vi för att köpa glass… Det var mysigt att ”luncha ute” med barnen. Och högst antagligen väldigt underhållande för alla andra…

Men efteråt tappade jag tråden, farten och inspirationen. Så jag ägnade mig åt det som i min familj heter ”städa låda 3 timmar”. Att förhala eller skjuta upp till morgondagen det du kan göra i dag kan det också kallas. Jag städade nämligen på min dator (min man brukar också ägna sig åt datorstädning då vi akutstäda för gäster o.dyl.). Visserligen behöver min dator städas, jag kommer att få en ny dator snart och då ska allt viktigt ändå överföras till den nya maskinen.  Men det finns alltid gamla dokument som kan sparas någon annanstans. Så där satt jag och sparade och städade. I stället för att göra det som jag faktiskt borde ha gjort… men som jag drar mig för att göra. Det känns extra jobbigt i år.

Började till och med fundera på ommöbleringen av mitt rum, men insåg att jag måste göra det där inte så lockande jobbet först - sen får jag möblera bäst jag orkar… (för då det tråkiga är klart har möbleringshjälpen semester…) I dag har mitt motto varit: Just do it… tomorrow!

I morgon, skolavslutningarnas dag, ska jag bli av med 90 studenter. Det känns lite vemodigt. Många av dem känner jag bra, några knappt alls, men de flesta har jag träffat och talat med någon gång. Naturligtvis kommer jag att sakna dem som jag känner bäst.

Men saknaden kommer nog inte i kväll. Inte i morgon heller -  för stressen och tidspressen har varit stor. Nu är det mest känslan av en lättnadens suck som väntar på att få infinna sig. Men kanske på tisdag, eller onsdag, då jag ska städa bort studenterna och bereda plats för nya studerande, då kanske en lätt känsla av saknad kommer.

I morgon består programmet av två stycken studentdimissioner för mina två skolor, sedan blir det kaffe och tårta på skolan och en studentbjudning hemma hos en elev. På kvällen blir det middag med studenterna. Då ska vi försöka orka roa oss lite grann.

Jag ska försöka få lite extra skönhetssömn. Snart.

Jag hörde den här underbara akustiska versionen i kväll, tack vare Os tv-tittande. Man kan bara njuta…