Varför är det så svårt att som vuxen hitta nya vänner? Det där har jag, och en del andra, funderat mycket på.

Många håller fast vid sina barn-/ungdomsvänner, och fortsätter att vara bästa vänner för resten av livet. Om man upplever att man aldrig har haft någon sådan, är man utsatt direkt från början.

När man är vuxen har man så mycket annat som kräver tid och energi. Det är familjen, hemmet, jobbet… Har jag tid – så kanske du inte har det? Är du ledig, så jobbar jag… Man hinner inte lära känna nya människor! Och att hitta en vän, eller en förtrogen, är tidskrävande. Det är inte något som man gör snabbt och med en gång. Det tar tid, för det ska vara en kvalitetsvän. Om man vill ha en vän som man faktiskt kan berätta vad som helst åt.

Det är svårt med vänner. Jag har svårt med vänner.

Jag har haft olika vänner under olika perioder i livet. Jag minns att jag avundades en del klasskompisar som varit vänner ”sedan urminnes tider”. Som ler och långhalm. Min vänförhållanden har tagit slut. Vi har gått åt olika håll och plötsligt märker man att man inte har något gemensamt längre.

Nu har jag mina vänner utspridda över världen. Det är svårt att hålla kontakten. Man har så olika liv.

Jag har funderat mycket – det här är ju ett livslångt trauma för mig – på vänner. Och på mig själv. Det kan hända att det är något allvarligt fel på mig, eftersom jag har mycket få vänner.

Jag pratar för mycket (jag har fått rådet att inte prata så mycket, men det är inte mitt sanna jag och varför ljuga. Duger jag inte så får det vara!), inte skratta så mycket (se tidigare kommentar + vem vill ha en surpuppa?), inte prata i munnen och avbryta (ja jag vet, jag försöker, jag försöker…), inte ha så nördiga intressen (Men hallå?! Det skiter väl jag i!)… Precis som alla andra vill jag bli omtyckt för den jag är. Trots att jag prata mycket, säger knasiga saker, avbryter och skrattar. Trots att jag älskar att läsa och sticka, trots att jag föredrar blåsmusik framom dansband, hårdrock framom folkmusik och klassiskt framom dansband… Som bara jag är.

Det håller liksom på och går upp för mig att jag kanske kommer att ha mina återkommande ensamhetsångestanfall (där fick jag till ett bra ord) – kanske för resten av mitt liv. Eller så inte. Jag försöker hitta den tid jag behöver om någon behöver mig!

Jag har inte tid. I mina vindlande tankegångar om livet, vänner och ensamheten har jag kommit fram till TIDEN. Den som bara är 24 h per dygn. Den korta tid som skall räcka till för jobb, ibland önskar jag att jag inte jobbade så mycket…, familjen och hushållet, den ack så viktiga sömnen…

Jag har uppriktigt sagt inte så mycket tid. Jag har max 2 h tid per dag. Som jag själv kan bestämma över. Sitter jag och surfar, hänger jag tvätt, diskar eller ser på tv – det är upp till mig. Det är de två timmarna som vanligen infaller efter att barnen har somnat och innan jag själv går och lägger mig. Och jag borde ju lägga mig tidigare…

Det är inte så lätt att umgås med andra, dricka kaffe, gå ut och gå – när den lediga tiden infaller ungefär mellan kl. 21 och 23.

Det är svårt med tid. Den ska räcka till så mycket. Jag kanske prioriterar fel?

Det är är ju en lång historia om varför jag inte riktigt trivs. Vart efter att dagarna går får jag bredare perspektiv på min situation.

Jag gick motvilligt med på att flytta hit. Jag var emot det, men det föreföll ändå vara det bästa av de dåliga alternativen. Men jag ville det inte då. Jag ville inte flytta hit.

Jag kände tre personer ganska så bra: 2 vänner och en svärmor. Några av makens släktingar och kompisar kände jag också lite till, men de har aldrig inverkat på mitt sociala liv, hur trevliga de än är. Jag kände TRE personer! Det är ganska lite att stöda sig på om man vill vidga vyerna. Ibland undrar jag om det varit annorlunda om vi flyttat till ett ställe där ingen av oss kände någon.

Jag var ju ingen. Totalt okänd – trots att alla ändå visste vem jag var. Ni vet ju hur det är med apan? Jag fick frågan om jag var ”lärarens fru”. Jo, jag är gift med en lärare. Och vem är du då?

Medan jag bodde hemma – i min födelsekommun – var jag någon (intalar jag mig… ). Jag var dotter, storasyster, hon som var lucia, hon med blåa bilen, hon i orkestern…  Där är man ju aldrig anonym. Jag har inget behov av att vara anonym.

När jag flyttade hit visste ingen vem jag var. Man hälsar glatt till höger och vänster. Trevliga damen på affären kan läsa på mitt bankkort vad jag heter, medan jag vet hennes förnamn, så till vida hon har en skylt. Grannarnas namn hittar jag på postlådorna.

När jag bodde i stan kunde jag delvis vara anonym. Men samtidigt hade man ett stort umgänge. Studiekompisar, studiekompisars kompisar, föreningskompisar… Åtminstone jag var studieföreningsaktiv och knöt många kontakter på det viset. Mina bästa vänner hittade jag i kören. Och visst gjorde det ont också då kompisarna, en efter en, blev klara med sina studier och flyttade bort/hem för att jobba. Men man hade alltid någon.

Uppryckt med rötterna flyttar man till ingenstans, blir ingen och är alldeles ensam.

Långsamt blir jag ”Os mamma” när jag lär känna föräldrarna till hans vänner. Man är mamma till NÅGON. Och sedan har jag blivit ”Es mamma”. Då ens största sociala begivenheter varit fester på dagis… Och man försöker och försöker. Jag är både anpassningsbar och social, oftast glad och lättsam – och ändå lossnar det inte!

Jag har etablerat ett sammanhang borta hemifrån. Jag är kanske ingen här, så jag har mitt liv på jobbet. Där är jag. Där är jag ofta, länge, viktig och ovärderlig (intalar jag mig i alla fall). Där tillfredsställer jag stora delar av mitt sociala behov, för jag vet, att när jag kommer hem är det bara jag och familjen. Varje dag.

Mina gamla sammanhang faller i glömska. På hemorten är jag inte längre – i samma utsträckning som tidigare – hon med tvärflöjten, systern till hon som sjunger så vackert, ”den där glada”, … äldsta dottern… Men jag vet att någon vet att jag är det. På mitt gamla jobb i stan känner inte alla igen mig längre – men någon gör det fortfarande.

Och här – det är inte alltid så eländigt – här känner jag mig inte ännu som hemma. Min säng står här, och min bil står här… Mitt namn står på dörren. Mina kära bor här. Men bor hela jag här?

Jag minns när jag och maken flyttade hit. Det var i augusti och det var den varmaste och vackraste augusti…  Och jag var så gravid. Sjukskriven, svullen och trött. Väldigt gravid med O. Vi njöt av frukostar på terrassen, kaffe med grannarna på terrassen, sol och gräs. Roligt att pyssla med det nya hemmet, ställa i ordning och fixa.

Sen tog sommarlovet slut. Maken började jobba. Grannarna började jobba. Och där var jag alldeles ensam mitt i idyllen. Jag avskyr att vara ensam. Det var långa dagar. Jag har aldrig någonsin haft sådan ordning i mitt hem som jag hade då. Fläckfritt, väl organiserat och rent. Och då är inte ens städning något som jag tycker om att göra.

O föddes i oktober. Det var regn och snö om vartannat, det var kallt, slaskigt och grått. Det var jag och O. Det var ensamt. Det blir mycket tv-tittande.

Ofta ser man ut genom fönstren. Man ser inget. Träd. Oj, där kom han med hunden! Eller vårdbiträdet på cykeln. En bil… Man ser inget.

Efter ett tag hittade jag till församlingens mamma-barngrupp. Jag hittade några grannar där också. Man fick namn på några ansikten. Man möttes med barnvagnarna och hälsade. En del mammor kände redan alla och ville inte lära känna andra. En del mammor sade ingenting. De kanske bara ville att deras barn skulle få leka. Mammor började jobba… eller så flyttade de.  Det var långa år. Det var mest jag och O.

Jag fick ett roligt vikariat i stan. Åh så jag trivdes. O började hos en dagmamma och där blev man ju lite bekant med några föräldrar. Och barnen blev tajta kompisar. Jag gillade mitt jobb. Jag måste ha varit den enda mamman som jobbade hundra procent, för jag hann aldrig med mamma-barnträffar, parkträffar och liknande. Vem släpar ut sitt barn i lekparken långt bort efter mörkrets inbrott? Och jag fick ju leva ut mitt sociala liv på jobbet. På hemmaplan är det bokstavligen trångt och vi umgås bara med några andra par – vi har inte gjort några nya bekantskaper. Vi har inte utvidgat vår vänkrets alls. Vi umgås med våra tidigare vänner och våra jobbarkompisar.

Mitt vikariat blir inte långt. Lilla E bor i min mage. Många mammor ser fram emot sina mammaledigheter. Jag kan inte påstå att jag gjorde det. Jag var förberedd. Jag visste vad jag hade att vänta mig. Men ändå är man oförberedd. Med två barn som aldrig sover har man inte en lugn stund. Man leker och gör grönsakspuréer. Byter blöjor och bygger pussel. Jag tycker att det är otillfredsställande. Men nu förstår jag att gå till mamma-barnträffen i alla fall. Där är det helt andra mammor. Så nu får man göra om hela processen. Försöka lära känna någon.

Det går aldrig speciellt bra. Jag vet inte vad det beror på. Men med barnen i den åldern blir vi aldrig hembjudna till någon som vill att våra barn ska leka. Jag lär aldrig känna någon så pass bra att jag ens kommer mig för att fråga heller. Om man inte vet vad någon heter bjuder man inte hem dem på kaffe heller… Här där vi bor presenterar sig inte folk för varandra – man antas veta vem den andra är, har jag märkt.

Jag får jobb igen när E är 1½ år. Jag är tillbaka där jag slutade. Hittar nya vänner på mitt ”nygamla” arbete, och jag känner att jag lever upp. Vi gör roliga saker tillsammans. På hemmafronten umgås vi ungefär med samma människor som tidigare. Bara mer sällan. Vi har en liten lägenhet. Eller så bor vi för långt borta. Sist och slutligen har vi inte så många vänner på ort och ställe. Vi lever för våra jobb och med våra jobbarkompisar. Dem träffar vi ju regelbundet.

Jag har några kriser på mitt jobb. En del av mina nyfunna jobbarkompisar slutar. Jag saknar dem fortfarande. Men jag har också hittat nya. Jag jobbar fortfarande hundra procent. Och mer.

Ibland avundas jag mammorna som jobbar  t.ex. på sjukhuset, 50-80%,  för de har lediga dagar mitt i veckorna då de hinner träffas, dricka kaffe, se på sina lekande barn… Jag har ju aldrig varit med om det. Jag vet knappt hur man gör. Jag vet hur man dricker kaffe i ett lärarrum, en halv mugg på stående fot på två sekunder.  Mina barn är mest på dagis.

När vi tidigare i höst redde ut Es många halsfluss (angina), frågade läkaren vilka vi umgås med – om hon kan ha fått smittan någonstans ifrån? – Nej hon är mest på dagis, sa jag. Mormor och morfar träffar vi, i bästa fall, varannan månad. Farmor kanske varannan vecka. Andra vänner mycket sällan, kanske en gång i halvåret. Hon leker mest med dem som hon umgås med på dagis. Nej, man blir inte smittad av någon man inte träffar…

Jag har också fått ha lite höstlov. Det är ofta på lov och helger som jag ser hur torftigt mitt sociala liv egentligen är. Det är då man är riktigt ensam. Barnen har varit krassliga så de har inte fått leka med sina kompisar heller. Vi har bara varit hemma. Vi. Städat lite, bakat. En dag for jag till affären och köpte godis blott och enbart för att få SE lite folk!

Varför vi flyttade? Ja, det var ju inte alls anpassat varken för barn eller barnvagnar där var vi bodde tidigare. Vi tyckte att barn borde få växa upp på landet. Våra goda vänner som bodde här nära ville också att vi skulle flytta hit. Och vi skulle få så mycket stöd av svärmor som var nybliven änka. Planen var så bra. Barnen får växa upp på landet. Man ser träd, men det det finns inte en riktig skog. Det finns små åkrar, men det är ändå inte som på landet. Det finns grannar, och inget privatliv. Det finns folk men inga vänner.

Nå varför flyttar vi inte härifrån då, kan man ju fråga sig. Det frågar jag mig ofta (medan ”i nöd och lust” ekar i öronen). Alla andra vill ju bo här. Barnen har sina vänner här (huvudsaken att de har vänner). Maken som är härifrån trakten,  kan knappt föreställa sig att bo någon annanstans. Och E kommer att få utmärkt vård igen i morgon då vi lämnar ytterligare ett svalgprov… Sånt funkar.

Min promenadvän flyttade till stan. Alla min kompisar bor i stan eller ditåt. Jag har hittat en vän, för jag tror att hon är det, att gå ut och gå med igen. Det lyckas inte med 20 min varsel fast mitt i natten, men har vi tur hittar vi en kväll i veckan… Och jag har mina jobbarkompisar. Och mina andra vänner, som hittar nya vänner, långt borta. Medan jag bor här, i den sketna gudsförgätna hålan långt borta, och känner mig ensammare än någonsin. Det är ju i alla fall bra för barnen…

Jag kommer nog att fortsätta att vara mig själv. Att låtsas vara någon annan är inte min stil. Jag kommer att vara knasig och rolig, och tokig och allt vad jag nu bara är… Det har aldrig varit något säkert kort för att få goda vänner, men det är jag. Tänk att det ska vara så svårt att få nya vänner då man är vuxen!?

Jag har förlorat…

- en plånbok, den var inte speciellt snygg och innehållet inte heller speciellt värdefullt

- ett älsklingshalsband

- tålamodet (många gånger=

- ett vad

- en tävling

- en dragkamp

- en diskussion (måste man vinna)

- ett örhänge

- en vän

- vantar

- någon strumpa

- en kär

Somliga saker hittar man tillbaka till. En vän hittade jag igen, och det kändes underbart. Strumpor brukar jag också hitta, efter att jag kastat paret.  Men det är nog värdesakerna, kära och vänner som man sörjer mest…

Den här veckan har jag jobbat oförskämt mycket. Mycket att göra och långa dar. Möten. Det är knappt att jag hunnit vara hemma hos familjen överhuvudtaget. Och det kanske märks. Både på hushållet och barnen i synnerhet.

Inkommande vecka kommer också att vara späckad med program. Jag kommer att resa lite och dessutom kommer jag att sätta mig på skolbänken för ett par dagar. Väldigt intressant och spännande program för min del nästa vecka! Jag ser redan fram emot den. Det som jag inte ser fram emot är kanske högen med jobb som hopats sig under mina fyra dagar av frånvaro. Vadå ta ut otrevligheter i förskott?? Jag vet hur det brukar vara…

Först ska jag resa och se och lära mig nya saker. Vecka 42 är höstlovsvecka och jag kommer att ha tre dagar semester (mycket frånvaro från jobbet blir det). Semestern är efterlängtad och behövd. Även om den kommer att gå åt till tvätt, städning, bakning och födelsedagskalas. Speciellt mycket tid för mysa och vila vet jag inte om det blir.

Sen kanske det blir lite lugnare. Men det är mycket nu…

Jag misstänker att mina barn saknar ett viktigt organ. Nämligen hörseln. Åtminstone när man säger och säger och säger… nästan står bredvid och ropar dem i öronen. [Ett exempel] ”Sätt på dig pyjamasen!” ”Sätt på dig pyjamasen!” ”SÄTT PÅ DIG PYJAMASEN!” ”SÄTT PÅ DIG PYJAMASEN!”

”SÄTT PÅ DIG PYJAMASEN!”

står man där och ryter utan att någon så mycket som blinkar en gång ens… Och då  kan man stå där och knacka dem på axeln eller vifta framför ögonen på dem för att påkalla uppmärksamhet – utan någon som helst reaktion.

Inte undra på att man känner sig som en riktig tjatmamma…

Aktuellt på jobbet:

• studetexamensprov
• kurs
• provvecka
• programstrul
• lärarmöte
• stressigt

Hemma händer det här:

• ett sjukt barn
• en bångstyrig dotter
• ett gigantiskt tvättberg
• bortprioriterad städning
• lego överallt

…men annars är det bra…

Eftersom nu då O har den stora äran att var bjuden på kalas i dag, så är det väldigt orättvist att inte E också är bjuden till någon. Fruktansvärt orättvist om man får tro henne själv. Helst av allt borde även hon också vara bjuden till någon kompis som i sin tur bjuder på tårta och godis! Inga små krav här inte…

Eftersom E häromdagen fick godis av sin kusin, men O fick inte, kräver nu O att också få motsvarande mängd godis, för att E fick… Och E ska ha, för att O får… Det blir inget godis, säger mamma.

Det är så fruktansvärt orättvist! För några dagar sedan var situationen den omvända, då var det väldigt orättvist att E fick leka med sin kompis, medan O inte kunde pga. att flera av hans kompisar var upptagna eller bortresta. Så orättvist!

Allt är så orättvist. Mest orättvist är att jag måste börja jobba när vädret igen är lite varmare och soligare, och resten av familjen fortsätter att njuta av sommaren. DET är orättvist, tycker jag…

Jag mår inte riktigt bra. Jag vet inte vad som är fel – men jag vet att det inte är rätt.

Jag är trött, har ont och känner mig led. Ska man inte vara pigg och utvilad då man haft semester. Det blir lite brått att bli i form för jobbet, för jag börjar igen på måndag.

Jag känner mig som hundra…