Anceborgsposten

Det äldre lärarbarnet i familjen, han som går i skolan, tycker nästan att hans lärare är överflödig – i och med att hans pappa är lärare…

Hans lärare berättade att ofta får hon höra, både av honom och det andra lärarbarnet i klassen, när hon ska förklara eller instruera, att ”du behöver inte förklara – jag vet det där – för min pappa är lärare”!

Jaha…? Tur att det finns barn i den klassen som behöver lärare också…

- När ska jag på kalas?, undrade O redan innan jag vaknat till ordentligt.

- Klockan sex svarade jag helt sanningsenligt.

- Hur många timmar är det till det?

- Jaa…

Så där har vi hållit på idag. Och funderat hur länge det är kvar till kalaset. Tiden går så fruktansvärt långsamt. 6 timmar är en evighet, 4 timmar lika så. Men om man frågar ofta så kanske tiden går fort? Kan man intala sig…

Därför har han frågat kl. 11.05, 12.20, 13.34, 13.45, 14.15, 14.35, 15.00, 15.20 och nu senast kl. 16.00. Det är två timmar tills kalaset börjar, och en timme och en kvart tills vi ska göra oss i ordning och 1 timme och 45 min tills vi ska cykla iväg. Håhå. Det är en lång väntan…

För barnens skull borde ju kalasen börja vid 9-tiden, så skulle det hela vara över till lunch. Men som mamma vet jag att det är mycket som skall ordnas innan, det är därför förmiddagskalas är mer sällsynta ju äldre barnen blir. För gästernas föräldrars skull kunde ändå kalasen börja tidigt, så att man slapp denna eviga väntan…

E har en kompis hemma på besök för första gången. Så här säger E:

- Min mamma är kul. Hon säger knasiga saker hela tiden!

Jasså?! Jag tycker att jag ganska ofta får höra det här, argt morrande:

- Mammaaa! Sluta! Du är inte nå rolig!

Vi har inte varit så flitiga fotografer på sistone. Men några foton har vi tagit. Semesterbilder…

Som av min syster och hennes pojkvän som besökte oss på sin Finlandsvistelse.  Jag har en suddig bild av min syster… och ett av pojkvännens ben, som O håller ett krampaktigt grepp om.

E hade en kompis på besök och O och hans kompis skulle spionera på flickorna. Det resulterade i att O tjatade sig till att få använda kameran och ta några spionbilder…

En bild där jag visar min tuggade frukostsmörgås… blä. Några bilar och ett par bilder från simskoleavslutningen. Wow, vilken semester vi har! Städat var det också en gång…

Bjuder på en bild av barnens rum…

Barnens rum - golvet syns ju!

Ok. Regnet behövdes.

Men måste det vara grått, grått och åter grått? Mulet, mörkt och tråkigt? Nåja, man har så roligt som man gör sig… Man man gör inte så mycket roligt när man har ett barn som inte mår så bra. Elsa kräktes – tio minuter innan hennes kompis skulle komma till oss för att leka. Och vem vill leka med någon som precis har kastat upp? Ja – förutom en mamma då…?

Vi har sett film och spelat spel. Men ingenting har varit roligt. Och sova ska man ju undvika så länge det bara går…

Storebror kom hem från simskolan som en dränkt katt, för det regnade ordentligt. Och han var så ledsen för han hade glömt sin keps antingen i taxin eller vid stranden och dessutom hade han cyklat omkull och rakt ner i diket. Där växer det brännässlor. Vilket elände. Men det är svårt att se var man cyklar då det regnar så fruktansvärt…

Nu sover E i soffan. O ser på film. Han har torkat…

Jag vaknade av två måsungar i vardagsrummet. Skränande, skriande… kacklande.

Nej, det är inga måsar som skriker efter frukost, de är mina två små knasiga barn!

E och jag ägnade en liten stund av kvällen åt friluftsaktiviteter. Vi hade inte varit ute på hela dagen så behovet av både rörelse och frisk luft var tydligt.

Hon cyklade en stund, men det hela slutade som det brukade. Nämligen att hon hoppar omkring i vägrenen och jag drar hennes cykel som en bångstyrig hundvalp. När vi kommit hem igen ville hon inte gå in, så vi kastade frisbee i ungefär fyra minuter. Sedan gav hon upp och började jaga katten…

Jag lider lite med vår arma katt, då fröken E finner sådan glädje i att bära omkring den varken barnkära eller famnglada katten i tid och otid. Katten får gå fri och vi besluter oss för att sparka boll till varandra. Vi börjar med att passa, och det går ju bra. Tror jag.

Reglerna ändras konstant. Träffar jag hennes smalben så får jag mål, för att i nästa stund inte få mål för samma sak. Ibland är jag en flygande målvakt, ibland är jag mittfältare och däremellan flyttas målets position till att vara endera mellan gungorna eller mellan väggen och blomrabatten. Vid närmare eftertanke har jag ingen aning om det gäller att ta bollen eller avvakta, tackla eller passa. Och fröken, hon pratar på och ändrar sig hela tiden.

Hon hinner garanterat prata 32 meningar från det hon tar bollen ur diket och tills hon lagt ner den för inspark… Himla mycket prat och väldigt lite fotboll. Eller vad sporten med det ytterst flexibla och varierande reglerna kan kallas… E-boll??

Nu börjar jag bli trött på värmen. Ett par dagars regnväder skulle passa mig fint, och det verkar jag få då min semester börjar. Snart, väldigt snart.

Idag har E testat att dekorera soffan med permanent tusch. Jag som var så glad och nöjd över att den fortfarande var förhållandevis fräsch och ren. Nu då ”de biologiska föräldrarna” ska komma och titta på soffan och allt. Det blev precis som de förutsåg… Nåja, kanske inte så illa, men ändå blåprickigt.

Jag är trött. Jag har varmt. Orkar inte skriva något mer. Måste sova!

Jag är en dålig mamma, tycker E. Det värsta är tydligen det att jag inte tänker ge henne en vit hund. OMGÅENDE.

Att jag försöker förklara om ansvar, fostran och tid (och alla tänkbara saker som man måste tänka på då man skaffar hund) biter inte på den fröken. Det räcker med ett koppel tycker hon. Och att det är sen lördagskväll är inte heller någon ursäkt.

Vad lär vi oss av det här? Se inte på filmer med vita hundar! (Efter ”Hitta Nemo” var det då sannerligen ingen som ville ha vare sig en pelikan eller en fisk…)

Idag hade jag tre barn med mig hem från dagis. Os kompis V fick också komma med, något som pojkarna sett fram emot länge. Vi föräldrar i hushållet hade ingen bra matplan, så det fick bli plättar till middag. Inget barn misstyckte, och ingen vuxen heller. Får de övriga dagisbarnen nys om att det vankas plättar hos familjen Bus lär vi ju ha ”lånebarn” med oss hem alla dagar…