Anceborgsposten

Det var en recension skriven av en av lärarna i en tidning för lärare som jag först stiftade bekantskap med boken ”Den vilda drömmen” av Mats Wahl. Jag märkte att jag inte var ensam i kollegiet om att ha läst recensionen, för många talade om den. Och om boken.

Om tre sorters skolor. Välfungerande skolor, otillräckliga skolor och skolor i kris.

Boken behandlar krisskolor. Jag kan tänka mig att somliga läsare tänker ”jamen det där händer ju bara i Sverige…” och därmed är den diskussionen avslutad. Förnekelse, oförmåga att se verkligheten eller utvecklingen. ”Vi har det så bra, så vi behöver inte göra något!”

Boken är välskriven, man förstår hur allvarligt läget egentligen är, och hur dåligt alla parter mår. Tyvärr serverar inte Wahl någon modell för hur man löser problemen heller – det trodde jag inte heller… Han försöker i alla fall medvetande göra hela skolor, från ledande rektor, till lärare, till matutdelare, om problemen och vikten av att agera nu. Få saker blir bättre av sig själva, med tiden…

Läs boken!!

Läs resten av det här inlägget »

Nu är jag hemma igen efter tjejträffen. Jag vill ju gärna se oss som tjejer, men det kan man säkert diskutera… Hur länge är man tjej innan man blir tant? Eller är man båda samtidigt? Har det något med hur man känner sig?
Hur som helst. Jag tog tåget till Helsingfors. Fick den stora äran att sitta bredvid en ciderdrickande finsk man. Det gäller att hålla berusningen konstant. Han ville nog konversera med mig, men jag var faktiskt inte alls intresserad. Jag hade ju min bok - Låt den rätte komma in - som jag formligen slukade, eller kanske sög i mig. Tyvärr var den klar redan innan Tavastehus och jag orkade inte gräva efter nästa projekt.

”Låt den…” var en bra bok. Brutal, grym, fantasieggande och läskigt verklig. Jag rekommenderar den verkligen. Läs den!!

I Helsingfors regnade det. Mörkt, vått och lite otrevligt. Jag besökte en affär och tog sedan metron ut till Östra centrum där jag sedan träffade J. Vi drev runt en stund, shoppade lite lite och åt något smått. Avfärd mot Borgå.

Trevlig samvaro med J och hennes syster. Det är alltid lika roligt att träffas.

På lördagsförmiddagen tog vi en promenad samt tittade på en katt i ett träd. Vid 14-tiden sammanstrålade vi i Lovisa, promenerade mera och hade trevligt tillsammans. God mat, intressanta diskussioner och bara roligt.

Det var nära att vi hade missat tåget hem sedan, det var inte med många minuters marginal som vi rusade in på järnvägsstationen i Böle. Men vi hann och tur var det. Sedan var vi försenade till Seinäjoki, men vad gjorde det – vi hann ju prata mera.

Jag kom hem för två timmar sedan. Nu vill jag sova i min egen säng. Jag är både trött och lätt mörbultad. Min tantkropp tycker nog inte om andras sängar, madrasser eller bäddsoffor. Kanske är det bekvämlighet med ålderns rätt? Och jag vill kalla mig tjej…

Jag har ÄNTLIGEN börjat läsa ”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist.

Jag var lite rädd för boken först. Tänk om den är superläskig, eller något. Jag var så främmande för att läsa en skräckroman att jag inte visste riktigt var och hur jag skulle börja. Jag läste en sida åt gången, och i min stora försiktigthet stängde jag boken ordentligt varje gång. Man vet ju inte vad som kan komma ut ur den…

Sakta började jag få förtroende för boken, nu vill jag veta vad som händer härnäst. Jag är förberedd på otäcka saker (jag läser ju gladeligen om blodiga mord i deckare), det får komma det som kommer.

Och jag bara längtar efter att få läsa mer. Jag vill ha mer, jag vill ha mer. Blod kanske.

En bra bok är ju precis en sådan som man inte riktigt vill lägga i från sig, för man vill vet hur det går och hur det slutar. Samtidigt som man inte vill att den ska ta slut… Den här boken har alla möjligheter att bli en av mina favoriter – jag återkommer om det när jag läst klart.

Vilken bok är din favorit?

Jag är så glad att jag hinner och orkar läsa. Jag minns med fasa den period i mitt liv då jag inte kunde, ville eller orkade läsa alls. Nu njuter jag igen för fulla muggar av en riktigt bra bok.

Jag har precis läst tre böcker med lycka (och olycka) som gemensam nämnare.

Jag började med Lyckan, kärleken och meningen med livet av Elizabeth Gilbert. Hon beskriver hur hon går igenom en uppslitande skilsmässa och sedan beslutar att satsa ett år av sitt liv till att söka efter lyckan, kärleken och meningen med livet. Lycka, njutning, upplevelser, hårt arbete och nya erfarenheter kantar hennes år. Jag fick många tankeställare… Boken var öm, rolig och sorglig på samma gång. Jag rekommenderar den varmt. Man kanske inte behöver hamna så långt nere som hon gjorde, för att inse att man ska värna om lyckan och kärleken och att meningen med livet är… ett mysterium.

Mitch Albom har varit en av mina favoriter sedan Tisdagarna med Morrie, som jag tyckte väldig mycket om. Hans senaste Ge mig en dag till är en ganska besynnerlig historia om en Charley som är på botten. Ensamhet, alkoholism och otaliga misslyckanden kantar hans väg. Han försöker ta sitt liv men överlever och får uppleva en dag med sin döda mor. Han får svar på många frågor från det förflutna. Och nya insikter om sitt liv. Det var en lättläst bok, jag tyckte att den var gripande, på sitt sätt, även om jag har lite svårt för tanken på en dag med sin döda mamma. Man borde leva sitt liv så att man får alla svar medan man lever, det kan ändå vara lite knepigt att reda ut gamla oförrätter och problem då man är halvdöd. Fint att han fick en chans ändå.

Den senaste bok jag läst, läste jag ut igår innan jag somnade. Lycka säljs separat av Lolly Winston. Elinor och hennes make har allvarliga problem i sitt barnlösa äktenskap. Elinor är på gränsen till ett riktigt ordentligt sammanbrott. Maken har en affär och själv vet hon inte riktigt vad hon vill. Ganska bra läge att börja från om man vill försöka jobba uppåt. Det var ingen djuplodande bok, men den var underhållande på sitt makabra sätt. Jag fick aldrig någon klarhet i var man hittar lyckan dock. På burk?  Nåja, det blir en soppa av det hela, och jag vet inte om bokens huvudpersoner heller vet var och hur man hittar den.

Nu väntar en stor hög med böcker, som alla har svarta ryggar. Bara det säger något om genren, tror jag. Föst ska den rätte få komma in (Låt den rätte komma in av John Ajvide LIndqvist). Jag vågar inte annat än läsa den, för Josefin har talat så varmt för skräckboken. Sedan väntar deckare… Nu får de vara en paus  från gull-litteraturen.

… i Göteborg. Jag har varit där. Nästan.

Tack vare min jobbkompis och hennes mobiltelefon har jag varit där 4 gånger. Två gånger på min telefonsvarare. Mäss-sorl.

Ja, jag ville också vara där, i egen hög person. Inte i misstag utan tangentlås. Men nästan räknas ibland…

Det har varit mycket död i min sommarläsning, så här långt. Det är inget medvetet val, utan det har bara blivit så.

I Marisha Pessls ”Fördjupade studier i katastroffysik” är det en lärare som får sätta livet till. I boken följer man 16-åriga Blues kringflackande liv med sina akademiske far och hur de slår ner bopålarna för att hon ska få slutföra sina studier och koncentrera sig på att bli antagen till Harvard. Boken är lite smårolig, men speciellt i början tycker jag att den är tungläst tack vare alla källhänvisningar. Jag tyckte inte att den passade så bra som ”innan jag somnar-läsning”. Inte en sådan bok som jag kommer att läsa fler gånger – efter att jag hittat ett lustigt citat…

”Kärlekens historia” av Nicole Krauss var en finstämd historia om kärlek. Om att lova att älska någon för evigt och hålla fast vid sitt löfte. Jag har lite svårt att hålla kolla på de olika berättarna i boken, eftersom de båda talar i jag-form, jag själv var inte så koncentrerad. Boken tangerar döden i flera repriser. Mina barn frågade också flera gånger om den ensamme mannen på pärmbilden -och varför han sitter där ensam. Det får man reda på i slutet. Det var en bra och originell bok.

Marian Keyes är inte känd för att skriva några djupsinniga böcker, däremot uppskattar jag att de är lite lustiga, lättlästa och inte speciellt djupa. Man behöver inte lösa några världsproblem på sängkanten precis.

Och ”Är det någon där?” är inte heller något undantag. Den beskriver lättsamt hur svårt det kan vara att bli ensam. Inte precis så att man grät…

Den senast lästa boken rekommenderar jag varmt till alla. ”Bitterfittan” av Maria Sveland. Den är omdebatterad, omtalad och omdiskuterad. Låt er inte avskräckas av titeln – för boken är bra. Den är verklig och redan efter några sidor insåg jag att den kunde vara skriven om mig, om någon av mina väninnor, om min mamma eller min svärmor. Den är så verklig och vardaglig på ett brutalt sätt. Speciellt fascinerades jag av tillbakablickarna till 70-talet, till huvudpersonens egen uppväxt. Tyvärr är en hel del saker precis likadana fortfarande…

Från baksidestexten:

Sara är 30 år och redan bitter. En riktig bitterfitta faktiskt. Så en dag i januari när allt blir outhärdligt lämnar hon man och barn för en veckas tankepaus på tönt-Teneriffa.

Med sig på resan har hon Erica Jongs 70-talsklassiker Rädd att flyga, och hon läser och undrar hur det kunde gå så långt att hon längtar mer efter en hel natts sömn än ett knapplöst knull.

Det var ju inte så här det skulle bli. Hon drömde ju bara om kärleken som alla andra.

Sara känner sig lurad och bitter när hon tänker på alla kvinnor hon känner som liksom hon dräneras på energi i familjefängelset. Är det ett ofrånkomligt arv i rakt nedstigande led – från hennes rastlösa mammas diskande eksemhänder till hennes eget nervösa duktighetskomplex?

Kvar blir bara den stora frågan: Är du lycklig med det liv du lever? Det är klart att det finns saker som kunde förbättras… men det kunde vara värre… Jag är ingen övertygad feminist – jag skulle inte kalla mig feminist ens – men Bitterfittan skakade nog om mig lite. Tänk om man bara hade varit en surkärring, men nu har man blivit en bitterfitta också… Hejåhå! Läs den, och låt gärna din man läsa den.

Det är alltid lika roligt att besöka biblioteket. Att ta med sig barnen är ett extra spänningsmoment…

Jag älskar böcker och jag älskar bibliotek. Mina första boklåneminnen är tätt förknippade med ”bokbilen” som stannade varje fredag väldigt nära mitt barndomshem. Då jag hade knäckt läskoden hade jag också ett lånekort och ofta en hög böcker bredvid sängen. Jag läste alla böcker som intresserade mig i den bokbilen och bibliotekarien såg det som en utmaning att hitta nya böcker. Det blev många böcker i genren ”tantsnusk” – skönlitteratur menar jag.

Mitt första bibliotek var skolans bibliotek, där det fanns ett stort utbud av Wahlströms ungdomsböcker med både röda och gröna ryggar. Det var systrarna P, Jolly, Lotta, Kitty och Mary Lou… Det var hästböcker i parti och minut. Och då flickböckerna var avklarade kastade jag mig över de grönryggade pojkböckerna. Det blev en kort förtjusning för i samma veva upptäckte jag de stora kärleksromanerna. Tegelstenarna. Alla kanske inte gått till litteraturhistorien som de bästa verken, men en del… Hur det är med tantsnuskböckerna må vara osagt.

Då jag var ung (åhå… så det låter), då var det tyst i biblioteket. Måhända var det nitiska damer som skötte biblioteken, de som snabbt ”ssssschaade” och hötte med fingret. Och under min akademiska studietid tillbringades också mycket tid i bibliotek. Där läste man till tenter och gjorde olika forskningsprojekt. Det var viktigt att det var tyst, för att man skulle kunna koncentrera sig.

Jag försöker lära mina barn att inte prata högt på biblioteket. Det är UTMANINGEN med stort U. Hur jag än förmanar och förklarar – de glömmer fort.

Barnen rusar in. Maken och jag kommer efter. Barnen försvinner in på avdelningen för barnböcker. Jag går ett snabbt varv runt för att se om det finns något iögonenfallande – bokstavligen. Maken dyker in bland deckarna, där blir han länge, och jag blir stående i barnavdelningen.

”Mamma kan vi låna den här?” ”Kan vi låna den här också?” Barnen kommer bärande med bok efter bok. Efter ett tag blir det väldigt tråkigt att se på böcker om Alfons, Barabapapa, Ludde och andra mystiska figurer. Jag säger åt E att jag ska gå och se om jag hittar någon bok åt mig.

- VA sa du MAMMA? frågar hon.

- Jag ska gå och se om jag hittar en bok att låna. Jag är bara här nära, du behöver inte ropa. Säger jag och går fem steg.

-MAMMAAA!!! Var är du?

Svara tyst men hörbart på ett sådant skrik, om du kan. Det är bara att svänga om och visa sig. Det var tydligen livsviktigt att kolla in en bok med Ellen. Jag säger igen tyst att jag ska gå och titta på böcker…

- VA sa du MAMMA?

Hon hör säkert lite dåligt, för att säga något i tonläget teaterviskning är dödsdömt. Jag säger säkert tre gånger med ökande ljudvolym att jag ska… ja ni vet ju vid det här laget vad jag ska göra. Så där håller vi på. Flera gånger. Att släppa sina föräldrar utom synhåll och inte ropa på dem är tydligen jättesvårt. Åtminstone om man är tre år.

Efter ett tag, med upprepade rop på mamma vill jag bara vända mig om och vråla tillbaka:

-JAAAAA! VAD ÄR DET NUUUUU DÅÅÅ?

Men det gör man ju inte… Bibliotekarien visste nog att vi var där. Vi hörs då vi kommer. Sedan lånade vi halva biblioteket också. Men den stackars mamman kom ut med futtiga två kärleksromaner…

Det var bara vår familj, en annan barnfamilj samt två snattrande tonåringar på biblioteket. Och stackars bibliotekarien… Klockan i bilen visade att det mycket luckrativa besöket hade varat i mindre än en halv timme.