Anceborgsposten

Vi har inte varit så flitiga fotografer på sistone. Men några foton har vi tagit. Semesterbilder…

Som av min syster och hennes pojkvän som besökte oss på sin Finlandsvistelse.  Jag har en suddig bild av min syster… och ett av pojkvännens ben, som O håller ett krampaktigt grepp om.

E hade en kompis på besök och O och hans kompis skulle spionera på flickorna. Det resulterade i att O tjatade sig till att få använda kameran och ta några spionbilder…

En bild där jag visar min tuggade frukostsmörgås… blä. Några bilar och ett par bilder från simskoleavslutningen. Wow, vilken semester vi har! Städat var det också en gång…

Bjuder på en bild av barnens rum…

Barnens rum - golvet syns ju!

Jag vaknade av två måsungar i vardagsrummet. Skränande, skriande… kacklande.

Nej, det är inga måsar som skriker efter frukost, de är mina två små knasiga barn!

E och jag ägnade en liten stund av kvällen åt friluftsaktiviteter. Vi hade inte varit ute på hela dagen så behovet av både rörelse och frisk luft var tydligt.

Hon cyklade en stund, men det hela slutade som det brukade. Nämligen att hon hoppar omkring i vägrenen och jag drar hennes cykel som en bångstyrig hundvalp. När vi kommit hem igen ville hon inte gå in, så vi kastade frisbee i ungefär fyra minuter. Sedan gav hon upp och började jaga katten…

Jag lider lite med vår arma katt, då fröken E finner sådan glädje i att bära omkring den varken barnkära eller famnglada katten i tid och otid. Katten får gå fri och vi besluter oss för att sparka boll till varandra. Vi börjar med att passa, och det går ju bra. Tror jag.

Reglerna ändras konstant. Träffar jag hennes smalben så får jag mål, för att i nästa stund inte få mål för samma sak. Ibland är jag en flygande målvakt, ibland är jag mittfältare och däremellan flyttas målets position till att vara endera mellan gungorna eller mellan väggen och blomrabatten. Vid närmare eftertanke har jag ingen aning om det gäller att ta bollen eller avvakta, tackla eller passa. Och fröken, hon pratar på och ändrar sig hela tiden.

Hon hinner garanterat prata 32 meningar från det hon tar bollen ur diket och tills hon lagt ner den för inspark… Himla mycket prat och väldigt lite fotboll. Eller vad sporten med det ytterst flexibla och varierande reglerna kan kallas… E-boll??

Jag är en dålig mamma, tycker E. Det värsta är tydligen det att jag inte tänker ge henne en vit hund. OMGÅENDE.

Att jag försöker förklara om ansvar, fostran och tid (och alla tänkbara saker som man måste tänka på då man skaffar hund) biter inte på den fröken. Det räcker med ett koppel tycker hon. Och att det är sen lördagskväll är inte heller någon ursäkt.

Vad lär vi oss av det här? Se inte på filmer med vita hundar! (Efter ”Hitta Nemo” var det då sannerligen ingen som ville ha vare sig en pelikan eller en fisk…)

O ligger i sin säng och ropar. Han vill ha hjälp med täcket (alla som har kämpat med att byta påslakan vet hur knepigt ett täcke kan vara…). Jag hade fixat täcket åt honom redan flera gånger den kvällen.

- Mamma! Täcket!!

- Vad är det för fel med täcket? undrar jag.

- Det är inte på!

Man är en serviceinrättning för de otäckta ungarna…

Aja baja

Klotta-Maja!

Aja baja

Klotta-Maja!

Varför duka med tallrik om man kan lägga maten direkt på duken? Som E gör…

Jag var helt utmattad igår. Som en urvriden trasa. Jag hade ju ägnat hela dagen åt hjältemodiga insatser, eller vad man nu ska kalla det…?

Det var bara barnen och jag, maken hade förmånen att få umgås med sina kollegor… Vi som inte var ute någonstans hade en ganska mysig kväll tillsammans. Med lite godis kan man få de livligaste barn att sitta stilla i soffan och se på tv. Vi tittade på Pippi. Pippis inverkan på min huvudvärk var förödande. Ni vet ju Pippi…

Jag fick barnen i säng och själv var jag inte sämre. Just innan jag skulle till att somna insåg jag att huvudvärkstabletterna tydligen hade haft effekt. Jag övervägde att stiga upp, i ett par sekunder, men övertygade mig om att jag skulle sova. Att jag behövde sova.

…och det var jag glad att jag hade gjort, för två pigga barn var uppe före kl. 7. Det gick inte att övertala dem om att gå och lägga sig igen heller. Själv försökte jag ha lite sovmorgon, men hur bra går det när E kommer var 20 minut och undrar ”när jag tänker stiga upp egentligen?”

Fixade frukost, delade ut lördagsgodiset (det som var kvar från fredagskvällens mumsande) och pysslade en stund.

Vid lunch kommer en av Os kompisar förbi. O passar på att visa honom den ännu utslagne fadern, tillika festprissen, som kommit hem på småtimmarna. Inga hemligheter hos oss inte… Jag kan se framför mig hur kompisen meddelar sina föräldrar om ”upptäckten” hemma hos familjen Bus.

Dessutom har vi varit ute och lekt, på promenad till ett klätterträd och dessutom badat bastu. Nu hoppas jag på film…

Trevlig helg!

Jag har inte så mycket tålamod. Inte då det gäller busiga barn och läggdags. Mitt mål är att sovtiderna ska vara ”normala” om en vecka. För jag VET hur jobbigt det är att stiga upp första vardagen efter semestern eller sommarlovet. Jag vet om komatillståndet som man drabbas av efter ett par dagar…

Men innan vi är där har vi många kvällar av brottning, tålamodsbeprövande tjat och oändliga ärenden som våra barn hittar på som svepskäl… E hittar på så många olika ärenden och frågor som man varken kan besvara eller ens få någon rätsida på.

Det som är så skönt med läggdags och tålamod, är att jag innerst inne vet att det kommer att vara lika hopplöst oavsett om det är september, februari eller juli…

Det är inte så roligt med väckarklockor under semester. Även om det inte var min, så var det en väckarklocka. Jag och barnen skulle ändå stiga upp för vi skulle personligen se till att familjefadern kom sig iväg på konsertresan till Helsingfors (jag säger bara Iron Maiden). Vi klarade vårt uppdrag med glans.

Därefter gjorde vi en kort avstickare till mitt jobb, jag kontosatte några räkningar i tre minuter. Nästa anhalt var hälsovårdsstationen för att visa Os icke-opererade, nu inflammerade, öra. Där var det tjockt med äldre personer och sommargäster och många kära återseenden. Det tog en god stund… Därefter ett affärsbesök och sedan hem för att äta lite mat (de långsammaste frukostätarna hann inte få speciellt mycket i magen på morgonen).

Vi läste, gungade och tittade en stund på tv. Hämtade medicin från apoteket. Mina barn har tydlingen också fått i sig bustabletter, eftersom de är helknasiga…

Vi spelar spel, ett dåligt spel för jag har ALDRIG vunnit. Just det tycker O är jätteroligt… Barnen blåser såpbubblor på treassen, och sedan äter vi korvsoppa. Vi ser på film och äter popcorn.

Vi har en tokig dag, helt på barnens villkor. Lätt ordnat med kylen full av matrester. Då hinner man leka istället för koka.

Vi kör en vanlig föreställning kvällscirkus. O vill sova men det vill inte E. Barn som springer och gosedjur som flyger.

Maken mms:ar ”Can I play with madness” från Stadion – so what? DET har jag gjort hela dagen!

Nu är det bara popcornsröjningen kvar!

Vad är det som går från sovande i soffan, via illvrål i badrummet, via nedbäddad i sängen till full fart upp och ner och hit och dit på fem minuter?

Inte kan det ju vara fröken E som sov i soffan och som var så trött att hon inte kunde säga om hon skulle gå till sin säng eller bli buren. Det kan omöjligt ha varit hon som var så trött att inte ens jordgubbar kunde hålla hennes trötta ögon öppna.

Nämen, var det E som sprang förbi för sjuttonde gången. Igen! Hon kan ju inte ha varit det minsta trött för bara en stund sedan…