Anceborgsposten

Jag hämtar fröken E från dagis idag. Precis innan vi ska köra iväg från dagisets gård ser jag en pojke i en klätterställning. På håll lyckas jag inte identifiera honom, utan frågar av E vem pojken är.

-Det är ju Kevint! säger hon.

-Jaha, jag kände inte igen honom.

-Vet du mamma, säger E, jag är kär i Algot. Och i samma andetag fortsätter hon:

-Och i Nils.

-Jaha? säger jag. Kan man vara kär i två personer då?

-Jo, det går så bra så, hävdar hon. M (Es kompis) är också kär i Nils. Och i Anton.

- Funkar det bra att ni båda är kära i Nils då?

- Jo, mamma, det går jättebra! Och så luktar han så gott.

-Jaha, säger jag förundrat, hur vet du det då?

- Jo ser du, då vi brukar springa efter pojkarna… och ibland får vi fast honom, men han springer så fort. Det är jättesvårt. Men han luktar så gott.

-Jaha, ni springer efter pojkarna…

Pojkarna heter i verkligheten något helt annat…

Jag fick ett samtal från dagis idag, bara det gör ju att man blir darrig i kroppen. Det är sällan som de ringer mitt på dagen bara för att prata lite…

Idag har E ramlat i rutschkanan och slagit ut en framtand. Och den bredvidhängande hänger… De som känner E vet att det här inte är första tandolyckan.

Nåja, det blev en kort arbetsdag och ett besök hos tandläkaren. E och jag tillbringade eftermiddagen hemma med kortspel och pyssel. Inte helt oväntat vill hon inte äta något, och inte dricka heller (det blir nog kvällens utmaning!).

Så det kan gå… men det blev i alla fall inte gipsvagga.

… i morgon, kom E precis och meddelade. Jaha, undrade jag, varför inte det då? Då börjar hon gråta och säger förtvivlat: ”Jag vill inte träffa Jesus i morgon!”

Jag har lite svårt att hålla mig allvarlig, men jag tar henne i famnen och frågar:

- Kommer Jesus till dagis i morgon?

- Jo, säger hon och gråter.

- Men är det inte prästen som ska komma på besök? Det sade O, säger jag.

- Nej, det är nog Jesus…

Då berättar jag att Jesus som sådan inte lever på jorden längre, utan han dog för länge sedan och att det faktiskt är prästen som ska komma på besök.

-Är det någon som har klätt ut sig då? undrar hon.

- Till Jesus? Nej, det tror jag nog inte, svarar jag, det är nog bara en vanlig präst…

-Jaha, då lyssnade jag nog lite dåligt, säger hon och går tillbaka till sängen (för fjärde eller femte gången denna afton).

E, 3 år och 9½ mån.

Idag har jag suttit på skolbänken. Underbart intressant och givande. Och utmanande. Jag ska träna, repetera och pyssla – ja det är ju datorrelaterat – i det oändliga. Sen. Någon annan dag.

En annan utmaning var att få hem E från dagis, hon ville inte riktigt som jag. Jag lade ner saker i hennes väska. Jag lade ner fel saker i hennes väska. Allt som jag gjorde var fel. Det gick så trögt… Hon skulle klättra och hon skulle ha andra skor och hon skulle gå baklänges till bilen. Jag hade lite ont om tålamod då jag kom hem. Jag kan bli så vansinnigt irriterad och kanske mest av allt på mig själv för att jag inte behåller lugnet och fattningen utan blir så där otrevlig, som bara jag kan bli.

Efter kvällsmaten drog jag täcket över huvudet och sov en stund. Det var behövligt. Maken parkerade sig i soffan med barnen och såg på film. Nåja, nu är inte mina barn några tystlåtna filmåskådare utan man hör dem tjoa och skratta och ibland, om det blir riktigt spännande galopperar det ett varv eller två runt lägenheten. Det är inte så lätt att sova.

Sömn lär jag behöva mer av. Maken är förkyld och gör allt som står i hans makt att smitta ner mig ordentligt. Att vara sjuk på min annalkande semester är inte min högsta dröm precis… Men om min make tackar nej till en rolig fest på grund av förkylning, då är det illa ställt.

Under den kommande helgen ska jag göra följande:

• ta hand om sjuklingen
• planera ett födelsedagskalas (garanterat mer om det senare)
• om väderleken inbjuder – plantera tulpanlökar och pyssla lite i trädgården
• städa
• vila
• sticka sockar
• se en film
• läsa en bok
• leka och pyssla

Precis som vanligt alltså. Men nu vila mig, bli snällare och vakna i morgon, pigg och vacker som en nyponros (öh?).

Jag måste ju rapportera om dagis också. Nema problema.

Morgnarna har varit så smidiga så här långt, att jag är lite orolig att någon bytt ut barnen under natten. På kvällen plockar vi fram kläderna och då de vaknat klär de på sig själva. Jag får ju hjälpa ibland, men det ingår väl i föräldraskapet? Inget gnäll, inget bråk. Bara snälla barn. Rätt samarbetsvilliga dito.

I bilen sitter E och trallar glatt om att de ska till dagis. Hon har tydligen hittat på en dagissång. Framme vid dagis följer E och jag O till hans avdelning, pussar och säger hej då och han försvinner för att leka med sina kompisar. Sedan gör vi samma procedur på Es avdelning. Puss och hej då och vips är hon också någonstans och leker.

Idag blev jag ju riktigt förvånad, för jag kom riktigt tidigt till jobbet. Det gäller väl att njuta medan det varar. Samarbetsvilja och smidighet tenderar ju att gå i vågor.

Jag hör något avlägset som låter som min mobiltelefon, och senare ser jag att jag har ett missat samtal och för ovanlighetens skull väljer jag att faktiskt ringa upp.

Utan några större betänkligheter har jag tackat ja till en dagisplats åt E, med omedelbar verkan. Tanken var ju att hon skulle vara kvar hos dagmamman ännu ett läsår. Men man är väl inte sämre förälder än att man kan ändra sig, det gagnade också andra.

Plötsligt har vi två barn på samma ställe, en i förskolan och en på dagis, och det är ju bra med tanke på transporter. Men det blev också aktuellt med inskolning för E som kommer till ett nytt ställe, och på den fronten är det bråttom. Det blir imorgon endast. Sedan börjar de ”på riktigt” på fredag och inte alls på måndag som det först var tänkt (men det skyller vi helt på lärarmakens kollegor). 

Det blir säkert många dagis rapporter framöver… som en liten varning.