Anceborgsposten

Jag började se en film igår kväll (Yes Man med Jim Carrey), och fröken E, som till varje pris undviker att sova kom bara upp två gånger för att se vad jag egentligen höll på med. Hon halvlåg i soffan med halvslutna ögon – ”nej, jag är INTE alls trött!” – och så frågade hon:

- Mamma? Är det här en film med ett lyckligt slut?

Det kunde jag inte svara på blott 20 minuter in i filmen, och det kan jag inte heller nu, eftersom jag har halva filmen kvar. Inte för att det på någotvis var dålig utan bara för att jag var… trött?!

Vi har nämligen pratat om filmer med lyckliga slut under midsommarhelgen, när vi såg en film med barnen (Space Chimps, för den som undrar). Så det är förmodligen därifrån hon fått frågan om lyckligt slut.

Jag har en stor förkärlek för filmer med lyckliga slut, men också för för filmer med minnesvärda slut. Det är inte alltid så att man minns exakt hur filmen slutade, men man kanske minns tanken eller känslan som dröjde sig kvar efteråt.

Men det är ju ändå så med filmer, att man vet sällan exakt hur de slutar förrän man har sett dem. Och det som jag tolkar som ett lyckligt slut, kan någon annan se som ett olyckligt slut.

Ser man sitt liv som en lång – riktigt lång – film, kan man ju fundera på om den filmen har ett lyckligt slut. Har mitt liv ett lyckligt slut? Det tänker jag inte spekulera i, för man vet aldrig var och när filmen klipps, men man kan ju ha som avsikt att göra en rolig, händelserik, oväntad, varierad och intressant film. Och sträva mot  – ett lyckligt slut!

Sedan beror det på om du ser din film ur huvudrollsinnehavarens perspektiv, ur regissörens perspektiv, åskådarens perspektiv…  Är du nöjd med din insats? (Den är ju förvisso på liv och död!)

Jag är en dålig mamma, tycker E. Det värsta är tydligen det att jag inte tänker ge henne en vit hund. OMGÅENDE.

Att jag försöker förklara om ansvar, fostran och tid (och alla tänkbara saker som man måste tänka på då man skaffar hund) biter inte på den fröken. Det räcker med ett koppel tycker hon. Och att det är sen lördagskväll är inte heller någon ursäkt.

Vad lär vi oss av det här? Se inte på filmer med vita hundar! (Efter ”Hitta Nemo” var det då sannerligen ingen som ville ha vare sig en pelikan eller en fisk…)

Maken och jag skulle se film igår kväll.

Han ville ha något spännande (som vanligt) och jag ville ha något romantiskt eller tankeväckande (som vanligt).

Vi kunde inte enas. ALLS.

Så vi såg på Skavlan på SVT och intervjun med Amos Oz som pratade om fanatism och vikten av att kunna KOMPROMISSA. Vi hade nog båda glömt den ädla konsten att kompromissa…

Vi har sett ett par familjefilmer de senaste dagarna. På självaste nyårsafton började vi beta av på Sunes jul (julkalender 1991). O är väldigt förtjust i den tecknade versionen, men jag tyckte att det var läge för riktiga människor, till allas förtjusning. Det är inte för inte man känner igen sig själv här och där…

Tre minuter in i ovanstående filmsnutt säger ”pratgubben” Sunes tanke: ”Typiskt att jag skulle träffa på en tjej utan humor!” Varpå min käre son säger: ”Ja sån är ju också du ibland mamma!”

Tack för den du! Utan humor?! Jag som trodde att jag var den roligaste i hela familjen.

Idag har vi ägnat oss åt Disneyklassikern Snövit och de sju dvärgarna.

När vi tillsammans med Snövit och djuren kommer in i dvärgarnas hus konstateras både i filmen och i vårt eget vardagsrum att det är väldigt stökigt hemma hos dvärgarna. Väldigt stökigt.Damm över allt och spindelväv, disk och allmän röra. Då säger O: ”Mamma så där ser det ju ut här hemma också!”

Jasså, det säger DU!?

Som vid senaste städpådrag själv jobbade så här hårt!

Eller om två filmer i helgen.

Lördagskvällens familjehöjdpunkt var faktiskt Kung Fu Panda, som hela familjen såg med stor behållning. Bara E tyckte att det stundom var lite läskigt, men redan vid andra varvet är man ju avtrubbad

Det är inte så lätt att vara en 200 kg:s panda, men det mesta går bara man kämpar och anstränger sig. Det var väl det som var filmens budskap…

”det finns ingen hemlig ingrediens”!

Men Kung Fu Panda var inte den bästa familjefilmen jag sett…  Bra, men inte bäst.

Vi vuxna såg en annan, betydligt mer skruvad film senare. Vi är båda väldigt förtjusta i bröderna Coen och deras vansinniga filmhistorier. ”Burn after reading” gjorde oss inte besvikna. George Clooney som notorisk vänsterprasslare med stor paranoia, Brad Pitt som tuggummituggande intelligensbefriad gymtränare och Frances McDormand som behöver skönhetsoperationer till vilket pris som helst är bara några av de helt otroliga personligheter som dyker upp i filmen. Den rekommenderar vi varmt. En klar fullträff! Vad lärde vi oss? Jo, att intelligens är relativt…

Jag vaknade med huvudvärk i morse. Det är inte något gott tecken. Jag var trött också. Riktigt trött. Det är så fruktansvärt jobbigt att vara trött.

På något konstigt sätt stod jag ut. Jag klarade av blixthalkan. Kom mig till jobbet. Gjorde saker. Men på eftermiddagen satte sig hela kollegiet ned och funderade och då slog tröttheten mig i huvudet. Oj så jag gäspade. Höll ju på att få käken ur led. Hade jag inte haft mina sekreteraruppgifter eller om temat hade varit ointressant, då hade jag garanterat somnat.

Varför kan man inte sova och köra bil samtidigt? Det är en fråga som dyker upp i mitt huvud både tidigt och sent.

Jag förvarnade mina barn direkt att jag var jättetrött och hade dunderhuvudvärk, och på något mirakulöst sätt fick jag dem att samarbeta ganska bra. E försökte strypa mig med min halsduk två gånger, jag avskyr då hon drar i den, och i något skede fräste jag till ordentligt. O i sin tur försökte knuffa ner mig från dagistrappan, för en gångs skull stod jag stadigt på mina höga klackar, för det kunde ha gått riktigt illa på det hala underlaget.

Nåja, jag fick hem barnen och mat i magen. E parkerade sig vid tv:n och O hade eget program. Jag gick och lade mig, tacksam över att E kunde se på filmen själv, att O var borta och att maken var ute och motionerade. Jag fick sova en stund.

Det här var det sista jag är medveten om att jag hörde från filmen…

Min joddlande favoritget! Lika lysande oavsett om det är på engelska eller svenska.

Jag vaknade då filmen var slut.

Ikväll har vi varit till sonens förskola på föräldrasamtal. Snabbt avklarat, även om jag själv tyckte att man kunde ha diskterat mera. Han är duktig, vår gosse.

Hittade en dyblöt mössa på hans plats. Hans mössa också för den delen. Inte en chans att den skulle vara torr i morgon, med tanke på att den var inknölad längst under alla sockor, fleecetröjor och allt annat som han har på sin plats.

En annan luva som är populär hos oss nu just är Rödluvan i versionen ”Hoodwinked – sanningen om Rödluvan”. En lagom film – en spännande kriminalhistoria från flera perspektiv. Jag nynnar mest på sången…

… och Schnitzel-låten. Sällsynt irriterande. Snart joddlar jag nog också!

Åh att de är morgonpigga på veckosluten! Klockan 7 är de uppe och skuttar. Inte den minsta tillstymmelse till trötthet där inte…

…medan föräldrarna behöver lite mera sömn. Gamla och trötta som de är. Inte så lätt att sova då E kommer med jämna mellanrum och undrar om inte snart är ”nu” och liknande saker. Det är omöjligt att sova.

Jag går upp, fixar frukost och löser korsord. Startar favoritmaskinerna ”disk och tvätt”. Barnen sitter som klistrade vid tv. O vill ha bilder att måla. Jag föreslår att han ska plocka upp alla legobitarna i stället. ”Meeen mamma, då börjar jag ju leka med dem!”, utbrister han. ”Gör det då!” är mitt svar.

Han får sina utskrivna bilder, nätet är en enda stor guldgruva på det området. Spindelmannen, Pokémon, Bilar och alla tänkbara odjur. E är nöjd med Hello Kitty och prinsessor, och några små monster. Jag är helt imponerad av deras tålamod, de målar och målar, ritar och färglägger. Vilken tur att det är tråkigt väder och vi med gott samvete kan stanna inne hela familjen.

Dagens stora tilltag var att röja i barnens rum – detta eviga projekt – och nu kan man se både mattan och golvet! Vi som gjorde det är mycket nöjda med vår insats. Tack vare att orsakerna till oredan satt och målade så energiskt.

Vi är rätt så nöjda med vår egen insats, vi har varit så duktiga… Ett extra tack riktar vi till ”Rödluvan” för att hon ännu en gång tillsammans med sin mormor, vargen och några andra typer trollband våra barn i filmen ”Hoodwinked!” så att vi fick städa i lugn och ro. För övrigt rekommenderar jag filmen för alla barnsliga typer…

Jag tackade nej till att fara ut till stugan. Jag beslöt att fortsätta min stillsamma tillvaro här hemma. Ta det lugnt, lösa korsord, se film, läsa… Mest av allt ser jag fram emot en sovmorgon…

Det var fantastiskt väder då jag kom hem. Jag åt mat. Plockade ur och och i diskmaskinen… tänkte att det var lika bra att göra det direkt innan diskberget blir så där otrevligt stort. Kokade kaffe och med min mugg i högsta hugg gick jag ut på trappan och pratade med mina penséer. Pratade? Nej det gjorde jag verkligen inte. Jag bara plockade bort gamla blommor… städade upp lite i krukorna, helt enkelt. Och drack kaffe.

Eftersom jag hade bytt till topp och shorts – så gick solen i moln… Vänta bara tills jag ska tvätta någon matta, då kommer det att hällregna i flera dagar (vilket i och för sig skulle behövas nu redan). Jag som tänkte på solbrännan… Jag gick in i stället och tittade på en film.

Jag såg filmen ”Because I said so” eller ”Tre systrar och en mamma” som den heter på svenska. Jag läste om den i någon blogg för länge sedan… Inte världens bästa film, men det var en gullig, lättsam film – perfekt att sitta och sticka till.

Det fanns ju godbitar att vila ögonen på också, då stickningen var tråkig (jag är lite orolig för stickresultatet… men sockorna ska min bror ha väl nertryckta i sina stövlar, så ingen lär ju se vad jag ställt till med…). Här är kvällens ögongodis i egenskap av Gabriel Macht, pojkvänskandidaten Johnny.

… jag tycker att han påminner om en vän till mig, som nu just förbättrar sin solbränna på en ö i Medelhavet.  Och så spelar han gitarr i filmen… den här frun är nog svag för mörkhåriga skönheter med gitarr. Jag har en alldeles egen…

Mikaela, jag såg vår film ikväll! Den som du och jag hade tänkt se… Den var underbar – men som vanligt var boken ännu bättre. Jag rekommenderar den ändå! Den var sorglig och vemodig. Men också rolig. De var så underbart slängda i munnen, där mitt i allt elände.

Det var absolut värt att se den – hundra gånger bättre än att plocka smålego…