Anceborgsposten

Jag gräddade våfflor till mina barn i kväll. Vi äter ändå inte våfflor speciellt ofta…

Nåja,  vi sitter och äter och O börjar fundera. Och kommer fram till att om man går i ettan, går man ju bara ett år tillsammans med dem som går i sexan. Och när han börjar i tvåan går de i högstadiet…

-Mamma, vad gör du när jag går i högstadiet? undrar han.

-Säkerligen samma saker som jag gör nu, svara jag eftersom jag tänker på mitt jobb.

-Gräddar våfflor? frågar han, med stort allvar, då han inser att våfflor är goda. Faktiskt.

- Tänk om vi skulle få våfflor varje dag! utbrister han och jag har förvandlats till våffelmaskinen.

Jag som tänkte fortsätta jobba på gymnasiet!

Denna söndag började med sovmorgon för mig. Härligt att få sova längre… Och sedan stiga upp och känna doften av mat! Gott var det också (fast inte riktigt som lördagsmorgonens hotellfrukost som intogs i gott sällskap av några väninnor).

Mitt projekt för dagen blev att röja. Det är förunderligt hur snabbt det blir råddigt, smutsigt och kaotiskt. Skrämmande faktiskt. Maken satt med näsan i matetmatikböcker ungefär hela dagen – det är charmen med att vara gift med en lärare. O hjälpte till och var riktigt duktig. E verkar inte riktigt ha lärt sig eller förstått det här med städning, för om man säger att hon ska plocka upp fullt synliga legobitar, eller leksakspengar, tuschpennor eller vad det nu kan tänkas vara, och även om de är mitt framför näsan på henne så lyckas hon inte se dem och följaktligen inte ta upp dem heller. Man kan ligga på golvet och stirra in under sin säng förvånansvärt länge, om man ger sig på det…

Men jag lyckades faktiskt med bedriften att städa största delen av hemmet, det är bara vårt sovrum som fortfarande är dammigt och smutsigt. Men idag behövde jag i varje fall inte helt skämmas ögonen ur mig då Os kompis kom för att leka. Förhoppningsvis förstod han att vi faktiskt städar hemma hos oss också – nu som då (även om det känns som att vi inte gör annat).

I blomrabatten hade vi besök av en ståtlig amiral (fjäril). Jag har blivit intresserad av fjärilar på senare år och fascineras oerhört av dem och deras utseende, jag tror det är något jag fått av min mor.

Utöver städningen har jag gjort äppelmos, som blev väldigt gott och uppskattat. E tyckte att det var ”bekant smak” på äppelmoset, hon tyckte att det smakade som mormors. Mormor brukar nämligen göra väldigt goda saker, hävdade hon. I och för sig är jag helt böjd att hålla med, men samtidigt vet jag också hur det brukar se ut när E ska äta något hos mormor… Men just äppelmoset borde vara godkänt. Några äpplen blev kvar och förvandlades till en mycket smarrig paj som avslutning på dagen.

På bilden ”amiralen för dagen”!

Det var roligt att komma tillbaka till jobbet efter sjukdomen. Det fanns massor av arbete som bara låg och väntade. Också från föregående vecka… så det var bara att hugga i. Ibland önskar man att man hade en klon också som kunde bidra med lite arbetsinsatser – men i stället har man härliga kollegor som förser en med mera jobb. Och vice versa.

Eftersom nu då O har den stora äran att var bjuden på kalas i dag, så är det väldigt orättvist att inte E också är bjuden till någon. Fruktansvärt orättvist om man får tro henne själv. Helst av allt borde även hon också vara bjuden till någon kompis som i sin tur bjuder på tårta och godis! Inga små krav här inte…

Eftersom E häromdagen fick godis av sin kusin, men O fick inte, kräver nu O att också få motsvarande mängd godis, för att E fick… Och E ska ha, för att O får… Det blir inget godis, säger mamma.

Det är så fruktansvärt orättvist! För några dagar sedan var situationen den omvända, då var det väldigt orättvist att E fick leka med sin kompis, medan O inte kunde pga. att flera av hans kompisar var upptagna eller bortresta. Så orättvist!

Allt är så orättvist. Mest orättvist är att jag måste börja jobba när vädret igen är lite varmare och soligare, och resten av familjen fortsätter att njuta av sommaren. DET är orättvist, tycker jag…

Det var igår. Fredagen den femtonde. Jag kom tidigt till jobbet. Drack kaffe och väntade att klockan skulle bli 08:00 för då fick jag logga in och se studentskrivingsresultaten. Det är alltid spännande sekunder. Fungerar tekniken? Ha de klarat sig? En minut senare hade jag pappersbunten i handen och kunde direkt berätta för pojkarna i datasalen hur det hade gått för dem i finskaskrivningen.

Sedan gick de följande femton minuterna åt till att kamouflera alla personuppgifter, ta kopior och hänga upp listorna till påseende. Det går ganska snabbt och det känns alltid skönt då alla listorna är uppe. Först då började jag noga läsa resultatet, mata in vitsorden i dataprogrammet, anteckna vilka som lyckats och vilka som inte gjort det…

Ingen annan dag på året ringer min telefon så ofta som just denna dag. Och folk köar för att få hjälp både med att förstå sig på resultaten och kanske för att få anmäla sig till omprov. Därtill kommer sms och e-post med förfrågningar om resultat. Till på köpet vet man att de lokala tidningarna väntar på namnlistorna. Det är mycket pyssel och tankearbete. Det är både ”grattis” och ”tyvärr” om vartannat. Det är glada miner och tårar. Både glädjas och trösta.

Några har nått målet efter tre år av gymnasiestudier. Någon snavade precis före målet…

…men reser sig och kommer igen till hösten!

Grattis alla studenter!

Bara rubriken lockar till läsning, eller hur?!

Nu just är det högsäsong för anmälningar till höstens studentskrivningar och det är ett av mina spännande ansvarsområden. På vår skolas anmälningsblankett finns en kolumn där det står ”studerandekateogri”, och nästan alla studerande frågar vad det betyder. I en stor del av fallen säger jag bara ”skriv 05″ eller ”skriv 03″. Sedan måste jag kanske förklara vad det innebär och då förstår de att studerandekategorinummern ger viktiga upplysningar till skolan och studentexamensnämnden.

Jag har också många studerande som har den trevliga studerandekategorin 01 – noll ett – och ungefär hälften av dem var helt övertygade om att de skulle skriva ”nå lätt” i sin kolumn. Men se det går inte, sådana saker får man inte bestämma… Man kan ju bara hoppas.

För intresseklubben, här är några förklaringar till studerandekategorierna:

Studerandekategori 01 är ordinarie gymnasiestuderande,

studerandekategori 03 är studerande som gått minst 1½ år på en yrkesutbildning.

Studerandekategori 04 är studerande som skriver om ett underkänt obligatoriskt prov,

studerandekategori 05 är studerande som höjer ett godkänt obligatoriskt prov.

Totalt finns det 10 olika studerandekategorier – och jag kan ha förväxlat 04 och 05, jag kollar ju ändå alltid upp dem vid anmälningstillfället.

Jag både älskar och hatar statistik. En statistisk grej som fascinerar mig är den här bloggens besöksstatistik, där jag kan se dag för dag hur många besökare jag har haft. Sedan jag kom hem från sjukhuset har det stadigt gått nedåt… Det är för att det inte händer speciellt mycket i mitt liv.

Idag har jag pratat med ett par elever, fått ett par telefonsamtal och dessutom varit på möte en lång stund.

Jag hostar otäckt, ofta och torrt. Men jag har slem också.

Mina barn var sandiga små lortgrisar vid hämtandet från dagis.

Så där roligt är det. Nu väntar en tvätt på att jag ska hänga upp alla strumpor…

Läs resten av det här inlägget »

Eftersom den här bloggen numera mest tycks ha karaktären av en sjukdomsblogg, vill jag härmed bekräfta att jag är rejält förkyld. Näsan rinner, jag har ont i halsen och mitt vänstra öra gör sig också påmint.

Idag har jag funderat mycket på mitt behov av vila. Hur tydligt min kropp faktiskt signalerar till mig att jag borde ta det lugnt. Vila ordentligt. Jag har ett jobb som kräver mycket, ger mycket och som aldrig tar slut – och det ger mig också ångest. För att det är mycket och för att det bara är jag som kan göra det.

Men nu ska jag gå och lägga mig. De små sötnosarna sover och maken är på språng. Det klokaste jag kan göra är att ligga med John Blund

Borde nog gå och lägga mig. Jag är fortfarande trött, snäsig och allmänt otrevlig.

I morse blev jag för n:te morgonen i rad väckt av katten. Klockan 05. Det var lite lättare med vintertid, då var klockan 04 och blev man tvungen att gå upp lyckades man också somna om sedan. Men är jag uppe kl. 05 för att katten vill a) ha skinka b) leka c) vill ha sällskap och mat. eller vad hon nu kan tänkas vilja, så är det svårare att somna om. I synnerhet om man är kissnödig och hungrig och har ett barn som låter. Nej, jag lyckades inte somna om. Och kl. 06 var det väckning. Ändrade mig till 06.20. eftersom jag ju skulle på frukostträff med J idag.

Lite efter kl 07 ringer J, och berättar att flyget inte startat ännu och att hon inte kommer att ha landat i tid. Jag, något försenat, äter frukost och hamnar dessutom att ta barnen till dagis, något som jag annars sluppit för ovanlighetens skull.

För barnen till dagis. Pratar med både vaktmästaren och tanterna. Far till jobbet, anländer nästan normal tid.

Träffar en klass. Och några elever. Hör att Js flyg kommit först kl 10 – ingen träff alls. Svarar på e-post. Jobbar alltså.

Far på uppköp inför morgonkvällens personalfest. Mat och vinprovning. Jag älskar att planera och ställa i ordning. Men jag har sällan lust att vara med. Jag har tappat festhumöret! Och så brukar jag alltid vilja gå och lägga mig om möjligt ännu tidigare än normalt. Tur att jobbarkompisarna är vana vid att se mig gäspa käken ur led, och jag har ganska fina tänder! Men ingredienserna är införskaffade.

Kommer hem. Middagen är redan kall. O ska iväg och E spelar på datorn. Jag måste också spela, med henne. Tråkigt. Jag vinner – anstränger mig inte tillräckligt för att förlora. Smärre katastrof.

Får barnen i säng. De borde somna vilken sekund som helst, förutsatt att de ligger kvar… Jag funderar på morgondagen. Vad ska jag ha med och vad ska jag ha på? Orkar inte engagera mig. Borde definitivt gå och lägga mig.

Har ont i halsen också. Det har jag ju aldirg haft tidigare… *ljuger*

Jag diskuterade med en elev idag och vi pratade om rolig kontra bra undervisning. I den diskussionen gick roligt och bra inte hand i hand, det är kanske inte ens möjligt. Vi pratar vidare och jag erkänner skämtsamt att jag också bara är rolig och inte speciellt bra. Där har vi tydligen olika åsikter. ”… för du har hjälpt mig och utan din hjälp är det inte säkert att jag hade orkat kämpa mot mitt mål” säger han.

Wow, tänker jag. Man kanske inte alltid måste vara så seriös, man kan göra viktiga saker med glimten i ögat också. Jag är både moroten och piskan, allt i ett! Läs resten av det här inlägget »