Anceborgsposten

Spanade in och skaffade mig en ny kaffemugg till jobbet. För någon annanstans kan jag ju inte ha den…

Kunde också ha tänkt mig flera andra av Jamie Olivers muggar, kolla in dem här!

”Dead handsome…” kanske??

Måntro chefen fattar vinken??

Det känns som om mina vänner är så långt borta. Alla är upptagna med sitt och jag med mitt. Jag har vänabstinens.

Man ringer och vill prata  – naturligtvis ringer man opassande. Är det inte mat, är det nattande av barn eller bråttom.

En del försöker jag chatta med ibland – om man har så tur att vi samtidigt är uppkopplade. Då är det sovdags, internetproblem, tv eller räkningar som ska betalas.

Jag vill träffas och vi kollar våra fulltecknade kalendrar och inser att ”ja, tredje veckoslutet i november kan ju passa (med reservation för begravningar, dop, bröllop, födelsedagskalas eller annat som kan vara roligare eller ”viktigare”) så där preliminärt.

Har man en riktig turdag kan man springa på någon bekant vid affären och få byta några ord med någon om något som absolut inte har med jobbet att göra. Jag pratar ju mest bara jobb ändå… Eller om barnen. Det kan räcka med ett hej!

Nu just har jag inte riktigt koll på mina vänner. Jag har ingen aning om vad de håller på med, vad de tänker och gör. Själv skriver jag ju… Jag saknar de där stunderna med varsin kaffemugg i handen och pratet om det som är viktigt just där och då. Eller tystnaden. Eller bilturen till glasskiosken. Eller bara något…

Hallå?

Jag skrattade gott idag! Riktigt gott. Jag var nämligen bjuden på kaffe i ett kafferum på en annan skola. Där satt jag tillsammans med flera karlar och ett par kvinnor, och hade riktigt roligt. Det var riktigt roligt. Jag känner inte alla dessa personer, några har tidigare bara varit namn för mig, men nu har de också fått ansikten. Några gamla bekanta förstås också.

Det är så befriande att få skratta. Och jag älskar jargongen i det kafferummet – bland de kollegorna. Insinuationer, tvetydigheter, ordvändningar och råa skämt. Sådana serveras sällan i ett samling till största delen bestående av damer. Jag har sjuk humor, smutsig fantasi och en vass tunga. Min humor behöver näring.

När man har riktigt roligt smakar också kaffet annorlunda. Har man riktigt roligt kan man dricka svart kaffe (jag som annars föredrar kaffe med mjölk i) av bara farten och det svalnar lagom mellan skrattanfallen.

Humor är så uppfriskande! Jag hade också roligare förr…

Apropå trötthet, så har jag också fått i mig lite kaffe idag.

Redan på morgonen hade min omtänksamme make bryggt kaffe. Men jag tyckte inte om det… Det var inte så gott som det brukar. När jag kom till jobbet bryggde jag själv kaffe bara åt mig, men det var inte heller så gott. Och därmed hade jag hällt ut två halva muggar – minst.

Sedan får jag sällskap av J och besluter mig för att ge kaffet en ny chans. Jag säger i förbifarten, innan jag rusar iväg ner till köket för att hämta mer mjölk, att jag redan har hällt ut två muggar kaffe idag, det smakar inte, men jag är inte gravid…

När jag kommer upp tillbaka, frågar J försynt när vi ska få…? Vi ska inte få, meddelar jag tillbaka och så brister vi ut i skratt. Man hör vad man vill höra?

Då, då vi konstaterat att jag inte går i väntans tider och då jag fått sällskap till kaffet – DÅ behagar det där gamla, tidigare så läskiga kaffet smaka…

— Och så vet jag ju – man ska inte ha fler barn än att man får hem dem från affären…

…bara så ni vet…