Anceborgsposten

Eftersom nu då O har den stora äran att var bjuden på kalas i dag, så är det väldigt orättvist att inte E också är bjuden till någon. Fruktansvärt orättvist om man får tro henne själv. Helst av allt borde även hon också vara bjuden till någon kompis som i sin tur bjuder på tårta och godis! Inga små krav här inte…

Eftersom E häromdagen fick godis av sin kusin, men O fick inte, kräver nu O att också få motsvarande mängd godis, för att E fick… Och E ska ha, för att O får… Det blir inget godis, säger mamma.

Det är så fruktansvärt orättvist! För några dagar sedan var situationen den omvända, då var det väldigt orättvist att E fick leka med sin kompis, medan O inte kunde pga. att flera av hans kompisar var upptagna eller bortresta. Så orättvist!

Allt är så orättvist. Mest orättvist är att jag måste börja jobba när vädret igen är lite varmare och soligare, och resten av familjen fortsätter att njuta av sommaren. DET är orättvist, tycker jag…

- När ska jag på kalas?, undrade O redan innan jag vaknat till ordentligt.

- Klockan sex svarade jag helt sanningsenligt.

- Hur många timmar är det till det?

- Jaa…

Så där har vi hållit på idag. Och funderat hur länge det är kvar till kalaset. Tiden går så fruktansvärt långsamt. 6 timmar är en evighet, 4 timmar lika så. Men om man frågar ofta så kanske tiden går fort? Kan man intala sig…

Därför har han frågat kl. 11.05, 12.20, 13.34, 13.45, 14.15, 14.35, 15.00, 15.20 och nu senast kl. 16.00. Det är två timmar tills kalaset börjar, och en timme och en kvart tills vi ska göra oss i ordning och 1 timme och 45 min tills vi ska cykla iväg. Håhå. Det är en lång väntan…

För barnens skull borde ju kalasen börja vid 9-tiden, så skulle det hela vara över till lunch. Men som mamma vet jag att det är mycket som skall ordnas innan, det är därför förmiddagskalas är mer sällsynta ju äldre barnen blir. För gästernas föräldrars skull kunde ändå kalasen börja tidigt, så att man slapp denna eviga väntan…

Nu blir det förlovningsfest för en kär vän och sedan ska vi förflytta oss till några andra goda vänner. Man kan aldrig ha för många goda vänner…

Åh så skönt – nu dröjer det många åtta månader tills jag igen skall stå värd för ett barnkalas. Es födelsedagsfirande har förlöpt väl – inget att klaga på – men det är ändå både tungt och utmanande att få till det.

Ikväll hade E sitt kompiskalas och det var fem gulliga barn som kom och firade. Glass och kex och godis var en given  succé. Fina presenter. Inget blod och bara ett par tårar, men ingen katastrof.

Skönt med att det är överstökat!

En lustig grej – vartefter barnen ätit klart sin glass försvann de från bordet, jag kunde ha hållit dem kvar, men var ogenomtänkt slapp… En flicka undrade ”om de gör så där annars också”… Hmm… Åtminstone barnen Bus bör tränas i bordsskick hädanefter. Vi höjer nivån på träningen alltså.

I morgon blir E fyra år! Tänk vad tiden går…  Idag hade vi släktkalaset med de allra närmaste. Hon var fundersam till varför alla skulle komma just idag, och inte på tisdag då andra kalaset går av stapeln. En teori var att flera anhöriga hade födelsedag ida. Jag vet inte riktigt hur hon hade tänkt det, men kalas blev det i alla fall.

En del presenter var hon väldigt nöjd över – men dockan var ingen större succé. Det här var inte den första dockan hon inte gillat, vid närmare eftertanke är det tveksamt om hon alls gillar dockor – men den här var till och med äcklig, om man fick tro födelsedagsbarnet. Det lär komma fler äckliga dockor inom kort…

Vi kommer att fira mera!

”… så ringer jag till alla gästerna och säger att det inte blir något kalas i morgon, på tisdagen eller någonsin!”

Det är E som ligger och snattrar i sängen, hoppar omkring och annars bara busar. Och nu är kravet för ett kalas att hon ligger i sin säng, är tyst och försöker sova.

Vad sjutton ska vi göra med tårtan och de andra bakverken?? Det är bäst att hon lägger sig omedelbart och ni inte svarar i telefon (för en hel del är ofrysbart och det skulle ju vara synd att slänga).

Igår hade vi barnkalas. O hade sitt efterlängtade kalas för sina kompisar, som var nio till antalet. Jag hade redan långt på förhand i huvudet förberett det som skulle kallas för ”katastrofbloggen” eller ”hur man överlever ett barnkalas”… Men döm om min förvåning då kalaset förlöpte som ett perfekt barnkalas.

Inga olyckor, inga slagsmål, pyttelite gråt (de egna barnen), inget rådd, ingen klåfingrighet – fint samarbete, gott uppförande och glada miner. Man kunde ju i sin värsta fantasi också föreställa sig ljudnivån, men inte ens den nådde upp till någon alarmerande nivå.

Jag är fortfarande lyrisk och imponerad. Mest faktiskt över att det MÄRKTES att barnen har utvecklats och blivit både förståndigare och mer socialt ”anpassade”. De kunde uppföra sig. Inte en enda gång att man önskade att kalaset skulle slute i förtid (nej, jag trodde inte att jag skulle få uppleva det här…).

De lekte. Inte alla tillsammans så mycket, men i olika grupper, som fungerade bra inbördes. Några utforskade lego-presenterna, några lekte affär, några spelade kort, några andra spelade ett spel. Och alla testade den definitivt mest populära presenten, den som lyckats fånga alla från 3 år och äldre… Dinosaurieskelettet, som ska grävas ut ur en gipsbit. Arkeologisk utgrävning. Aldrig har man sett sådant tålamod. Tror att dylika skelett kan dyka upp i många julklappar i bekantskapskretsen vid jul. En julklapp som räcker länge och som dammar över det julstädade hemmet.

Det om det. Kul med kalas! Även om det dammar.

Idag har vi haft kalas för sexårige O. På gästlistan fanns de närmaste släktingarna.

Tårtan var god, och nu är man lätt illamående av för mycket tårta och kaffe. Att man aldrig lär sig…

Det finns säkert någon lag, som säger att det är omöjligt att lyckas med bakningen om man bakar till en bjudning. Åtminstone min mor och jag är rörande eniga om att de enda tillfällen som bakningen misslyckas är de gånger då man har en orsak att baka.

Ett nybakat exempel:

O har blivit sex år och i morgon, söndag, kommer en hel drös med släktingar för att fira gossen. De har med sig presenter och förväntar sig minst kaffe och tårta i gengäld. Som god fru, mamma och hobbybagare ska man ju förstås prestera något. Gärna något riktigt kalasgott. Läsare av min gamla blogg rent av vet att jag har en viss förkärlek för nya saker varje gång, något som överträffar föregående skapelse. Men det är klart, jag har också några standardbakverk – också kända som favoriter.

Idag var det dags för en favorit. Den är prövad, godkänd, förhållandevis enkel och god. Och just idag – synnerligen svårbakad.

O meddelade redan igår att han nog ville vara med och baka. Jag var rädd för det. ”Mamma, varför är du rädd för det?” undrade han. Och jag log så där överslätande och förklarade att jag tycker att det är lättare att baka ensam, speciellt om det är lite bråttom och ”finlirigt”. Det förstod han väl… Så O parkerade sig vid datorn och maken fick i uppdrag att underhålla/undanhålla E.

Lätt och behändigt svängde jag ihop botten, gräddade och såg nöjd ut. Tills jag upptäckte att botten mer påminde om en kladdkaka, ställvis i alla fall, än en tårtbotten OCH att bottendelen var ordentligt bränd. Jag muttrade lite fula ord och beslöt mig för att göra ett nytt försök.

Då borde jag ju ha eliminerat alla misstag, men momentet som innebär att man bör sikta mjölet hoppade jag fortfarande glatt över. Korkat. För hela botten var vackert vitprickig av potatismjölsklumpar. Hade jag velat ha potatisgryn i kakan hade jag ju lagt det!

Nu nu var jag riktigt sur. På maken – för hade det inte varit för honom, så hade jag inte behövt baka alls (ja, jag var nog också

lika mycket med på att skaffa barn då det begav sig, men i vissa situationer är det bra att ha någon att skylla på). På O – för att det var hans födelsedagskalas. På E – för att hon ville så gärna hjälpa. Och på mig själv förstås – mästerbagaren.

Maken, lugnet självt, rörde ihop en botten, gräddade den och resultatet utföll till allas belåtenhet. Jag spelade lätta spel på datorn med E. Sedan rörde jag ihop fyllningen tillsammans med barnen och allt var frid och fröjd.

Vad lär vi oss av detta?

Måste du baka – gör det inte! Köp. Det är absolut inget fel på Frödinge.

Vill du baka…

tänk dig för minst två gånger, och ha gärna en plan B.

Vid födelsedagskalas tar gästerna med tårta, och får ev gåvor av värden i stället.

Och vill du nu så hjärtans gärna baka, trots att du vet att det går till skogs, så håll tyst om det!

Även en misslyckad kaka kan smaka kalasgod!

Idag har O och jag varit på kalas hos en av hans dagiskompisar. Han vill fortfarande ha mamma med, och har man inget annat för sig och värdarna inte misstycker, så är det ett trevligt tillfälle att lära känna kompisarnas föräldrar lite bättre också. Men vi får nog börja träna oss/honom att klara sig utan förälder en liten stund…

Det var trevligt i alla fall… Och en bra påminnelse om vad vi har framför oss… Det är livade gossar och i grupp är de stundom riktiga busfrön. De hörs, syns och märks. Det finns en logisk förklaring till varför barnkalasen sällan är längre än två timmar…

Nu ska jag se på tv, prata med mannen och bara ta det lugnt!