Anceborgsposten

Idag har jag suttit på skolbänken. Underbart intressant och givande. Och utmanande. Jag ska träna, repetera och pyssla – ja det är ju datorrelaterat – i det oändliga. Sen. Någon annan dag.

En annan utmaning var att få hem E från dagis, hon ville inte riktigt som jag. Jag lade ner saker i hennes väska. Jag lade ner fel saker i hennes väska. Allt som jag gjorde var fel. Det gick så trögt… Hon skulle klättra och hon skulle ha andra skor och hon skulle gå baklänges till bilen. Jag hade lite ont om tålamod då jag kom hem. Jag kan bli så vansinnigt irriterad och kanske mest av allt på mig själv för att jag inte behåller lugnet och fattningen utan blir så där otrevlig, som bara jag kan bli.

Efter kvällsmaten drog jag täcket över huvudet och sov en stund. Det var behövligt. Maken parkerade sig i soffan med barnen och såg på film. Nåja, nu är inte mina barn några tystlåtna filmåskådare utan man hör dem tjoa och skratta och ibland, om det blir riktigt spännande galopperar det ett varv eller två runt lägenheten. Det är inte så lätt att sova.

Sömn lär jag behöva mer av. Maken är förkyld och gör allt som står i hans makt att smitta ner mig ordentligt. Att vara sjuk på min annalkande semester är inte min högsta dröm precis… Men om min make tackar nej till en rolig fest på grund av förkylning, då är det illa ställt.

Under den kommande helgen ska jag göra följande:

• ta hand om sjuklingen
• planera ett födelsedagskalas (garanterat mer om det senare)
• om väderleken inbjuder – plantera tulpanlökar och pyssla lite i trädgården
• städa
• vila
• sticka sockar
• se en film
• läsa en bok
• leka och pyssla

Precis som vanligt alltså. Men nu vila mig, bli snällare och vakna i morgon, pigg och vacker som en nyponros (öh?).

 Nu har jag äntligen avklarat den omtjatade resan till Helsinfors. Vid 7-tiden i morse satt jag på ett flygplan som tog mig söderut. Sedan med buss från flygfältet till centrum av huvudstaden och därifrån med spårvagn till Folkpensionsanstalten. Min resplan fungerade perfekt. Jag var i alla fall inte försenad. Folkpensionsanstaltens (FPA) hus på Nordenskiöldsgatan är en ganska ful byggnad, tyckte jag. En mörk tegelskapelse – typiskt myndighetshus. På den korta promenaden från spårvagnen till ingången träffade jag på en annan kursdeltagare och jag slog följe med henne. Det är roligare att dricka morgonkaffe tillsammans med någon än att sitta ensam.

Nej, FPAs huvudkvarter var inget vackert hus… dessutom fanns där en misstänkt lukt av mögel (eller kan det ha varit pappersdamm, jag föreställer mig att det florerar en hel del papper på ett sådant där ställe) och då gruppen var samlad kunde man höra många som harklade sig. Själv blev jag alldeles oförklarligt slemmig i halsen.

Temat för dagens kurs var studiestöd och andra former av stöd som kan sökas av studerande på andra stadiet. Personligen var jag ute efter mer kunskap om skolresestödet, som vållat mig huvudbry ett bra tag. Det var intessant, men ändå ganska torrt. Framför allt nödvändigt. Jag lärde mig en hel del… Men jag kan erkänna att ögonlocken var lite tunga ibland.

Det var faktaspäckat till bristningsgränsen, men beundransvärt var att kursen faktiskt avslutades på utsatt tid. Sen svischade jag och en annan med taxi till flygfältet och sen bar det av hem igen.

Väl ombord på flygplanet hem konstaterade jag i mitt stilla sinne att det är roligt att resa, men att man borde resa oftare, så att man slapp bli nervös och orolig (som jag hann bli då jag såg att min biljett inte såg ut som andras..). Däremot oroade jag mig varken för bussar eller spårvagnar, så någon slags vana har jag väl. Eller så är jag bara tokig?!

Inkommande torsdag ska jag på kurs. Jag har själv begärt att få gå på den, eftersom den behandlar flera saker som jag stöter på i mitt arbete och som vållar mig lika mycket huvudbry varje gång. Jag behöver kursen, helt enkelt.

Då det var dags att anmäla sig, då var det idel ljuva toner i skällan och alla berörda överordnade var så positivt inställda. Vilket fint inititativ det var från min sida!

Idag tänkte jag boka tågbiljetter, för ska man ner till Helsingfors ska man ju ta det billigaste färdmedlet. Jaha, jag måste ta bussen som går från stan 04.10 och skumpa iväg till Seinäjoki för att där stiga på det första tåget. Om bussen går tio över fyra från stan – när ska jag åka hemifrån då? MIn beräkning säger: det tar mig 25 min med bil hemifrån till jobbet, där jag parkerar gröna pärlan, och 12 min att gå från jobbet till busstationen. 37 minuter.  Och så vill jag vara ut i extra god tid, så då lägger jag till minst 10 minuter.

Avfärd lite före 03.30 på en vanlig torsdagsmorgon låter inte så lockande. Och det kunde ju gå… om det inte var för OM.

Jag vill shoppa lite, bara lite, då jag nu för en gångs skulle är i huvudstaden. Jag reserverar 2 timmar för shopping efter kursens slut, vilket betyder avfärd från storstaden vid 18-tiden. Tågresan hem tar länge… hemkomst vid 22-tiden. Tidigast.

På fredag ska jag också på kurs. Åter igen en jättebra kurs, beövlig etc. Undrar hur pigg och alert jag är på kursen om ”liv och död i skolan”, om jag varit borta hemifrån 20 timmar föregående dygn… stigit upp i ottan och gått och lagt mig mitt i natten???

Näe, jag borde resa billigt. Definitivt inte shoppa… Jag vill flyga. Att flyga kl. 07 är betydligt trevligare än att starta bilen 03. Men att det sitter hårt åt att få flyga då man kan åka tåg. Typiskt att man ska bo så långt borta då det händer något  i hufvudstaden. Tusan – jag tar flyget!

 Utbildning – det är ju det vi sysslar med på mitt jobb. Men jag kan genast erkänna att jag ibland glömmer bort det – trots att jag jobbar på en skola.    Kanske för att jag inte annars är speciellt involverad i undervisningen.  Idag har vi haft kurs och jag och en hög med lärare har suttit på skolbänken. Jag blev påmind om utbildning i alla fall…