Anceborgsposten

Jag gräddade våfflor till mina barn i kväll. Vi äter ändå inte våfflor speciellt ofta…

Nåja,  vi sitter och äter och O börjar fundera. Och kommer fram till att om man går i ettan, går man ju bara ett år tillsammans med dem som går i sexan. Och när han börjar i tvåan går de i högstadiet…

-Mamma, vad gör du när jag går i högstadiet? undrar han.

-Säkerligen samma saker som jag gör nu, svara jag eftersom jag tänker på mitt jobb.

-Gräddar våfflor? frågar han, med stort allvar, då han inser att våfflor är goda. Faktiskt.

- Tänk om vi skulle få våfflor varje dag! utbrister han och jag har förvandlats till våffelmaskinen.

Jag som tänkte fortsätta jobba på gymnasiet!

Egentligen är inte skolstarter något speciellt – inte i den här familjen i varje fall. Det enda ”extra” var sonens skolstart. En milstolpe.

Totalt har vi börjat fem skolor den här veckan. Jag har inlett läsåret i mina två gymnasier, maken i två lågstadieskolor och O i sin skola. E är ”bara” på dagis…

I torsdags började grabben, O, i skolan. Åh så spännande det var…  Och jag fick äran att vara med

Vi cyklade till skolan, och skolstarten kunde inte ha varit bättre. Precis i samma ögonblick som vi parkerade våra cyklar kom också hans ”låtsasstorebror” och kompis J insvängande på skolgården. ”Välkommen till skolan” hojtade han till O innan han rusade iväg för att leta upp sina egna kompisar.

Vilsna och nervösa stod de nya ettorna och deras föräldrar på skolgården. Klassföreståndaren gick runt och hälsade på oss och vi pratade. Insåg att jag inte var den mest nervösa av mammor, trots allt. Även om det är pirrigt!

Det ringde in och vi gick till klassen och vi vuxna satt tysta som möss längst bak i klassen medan lärarinnan och eleverna började på. De pratade om olikheter och likheter i jämförelse med förskolan. Samling i gymnastiksalen för hela skolan. Inspirerande och välgenomtänkt…

Rundvandring i skolan, rast (och lite rastläxor för föräldrarna), mer lektion och lunch för barnen. Vi vuxna fick kaffe och smörgåsar, som nog var behövligt – kaffet i alla fall – vid den tiden. Efter att barnen hade ätit lunch var deras första skoldag slut och vi gick vidare till eftis för att kolla in stället och bekanta oss med dem som jobbar där. Då klockan närmade sig tolv for alla hem.

Jag tog också med mig O hem – hade inte hjärta att lämna honom ensam på eftis redan första dagen – eftersom alla hans kompisar åkte hem. Deras mammor hade tagit ledigt från sina jobb med anledning av skolstarten! Något sådant hade jag inte ens tänkt på. Det är väldigt olika från skola till skola, har det visat sig…

Väl hemkomna plastade jag in den första boken, och fler lär det bli.

Som grädde på moset denna första skoldag blev det cirkus på kvällen. Alltså inte den vanliga hemmacirkusen utan en riktig CIRKUS!

”… den bästa dagen i mitt liv!” summerade O torsdagen den 13 augusti!

Jag träffade på mamman till en av Os bästa kompisar idag. Vi pratade lite om bl.a. den stundande skolstarten och hon berättade att hennes son hade varit både ledsen och oroad för O, som inte har något storasyskon som berättar hur man ska göra i skolan. Vid maten, på rasterna och så… För Os kompis, han har en storasyster som kan svara på sådana frågor. Vilken tur för O som har en välunderrättad kompis!

Det är väl det som är baksidan av att vara storasyster, störst och äldst, för man har aldrig någon att fråga av. Ingen storasyster eller storebror som banat vägen, som hjälper och förklarar. Man är tvungen att ta reda på allt själv. Man är ju stor och duktig… Jag oroade mig inte för skolstarten, då var jag ännu ”oförstörd” och modig, rättfram och företagsam. Jag klarade mig själv. Men förstås senare i livet… skulle det inte ha varit så tokigt att ibland ha någon stor syster eller bror att fråga av…

Den store, lille killen börjar skolan om 1½ vecka. Än så länge är det nog mamma som är mest nervös inför skolstarten. Men bara lite. Det går bra. O har goda vänner…

Jag har suttit på seminarium hela dagen. Jätteintressant, späckat och tankeväckande om hot och hotbilder i skolan. Egentligen önskar jag att aldrig behövde gå på sådana seminarier, men efter Jokela-eländet har jag nu avverkat tre olika seminarier med något olika infallsvinklar. Och alla har varit givande och sorgligt aktuella.

Som alltid vid sammankomster för ”skolfolk” pratar man mycket om dels föräldrarnas viktiga roll i barnens fostran, dels  ”skolfolkets” roll i den samma. Man är ju ovärderlig på flera plan. Åtminstone som förälder men också som en vuxen i skolan. Jo, vi förfärar oss över föräldrar (utan att på något sätt tro att vi pedagoger är supermänniskor, för det är vi inte) eller snarare över avsaknaden av föräldrainsatser . Vi tycker att de kunde göra mer för sina barn, engagera sig mera och framför allt LÄRA sina barn något. Ofta, allt för ofta, lägger man märke till att det har brustit någonstans.

Ibland skulle jag också hemskt gärna vilja fara hem till någon elevs familj och spilla lite kaffe på golvet, kasta näsdukar på golvet. Ev slänga min gamla snuspris i sängen, eller in i klädskåpet. Vässa pennor i blomkrukan eller varför inte också i sängen. Spotta på trappan. Rita lite på väggen… Peta loss en bit tapet. Göra sådant som en del elever verkar tro att är ett acceptabelt beteende i skolan. Jag vill inte gå omkring och vara en uppförandepolis i min skola. Jag förutsätter att eleverna ska kunna uppföra sig vid en ålder av 16 år. Åtminstone någorlunda. Tyvärr blir man besviken.

Då jag gick i gymnasiet var jag ganska så övertygad om att jag var vuxen. Jag betedde mig som en vuxen – för det mesta. Jag ÄR väluppfostrad, förhållandevis artig och vet hur man uppför sig. I mitt dagliga arbete träffar jag på många ungdomar som inte har en blek blå aning om hur man ska bete sig bland folk. Ingen respekt och knappt någon empati heller. I bästa fall har de öron. Så det är inget lätt arbete att försöka lära dem lite om hur man ska uppföra sig i grupp, i en skola.

Och så tar man acceptabelt gruppbetende, hyfs och pli, respekt och folkvett och försöker förena det med den individualistiska synen på barn, de som fostras till att ta för sig, stå på sig och bli sedda och hörda i alla tänkbara situationer… Det är svårt. Jättesvårt och utmanande.

Så fortfarande är det bäst att fostra. Se och höra, lära och undervisa. Man får kanske ta det som en livsuppgift att försöka åtminstone ställa upp ekvationen. Både hemma och i skolan.

Till hösten har vi en skolpojke, för idag har vi varit på skolinskrivning.

Träffat lärarinnan, rektorn, klasskompisarna… Fått information, utlopp för kreativiteten och en blyertspenna.

”Mamma, när är det hösten?” frågade O då vi gick till bilen.

”Efter sommaren” svarar jag diffust, ”då börjar skolan”.

”Är det då jag fyller?” undrar han. ”Nej, skolan börjar nog innan din födelsedag” vet jag.

”Åh vad det är länge tills dess…”

Det var en recension skriven av en av lärarna i en tidning för lärare som jag först stiftade bekantskap med boken ”Den vilda drömmen” av Mats Wahl. Jag märkte att jag inte var ensam i kollegiet om att ha läst recensionen, för många talade om den. Och om boken.

Om tre sorters skolor. Välfungerande skolor, otillräckliga skolor och skolor i kris.

Boken behandlar krisskolor. Jag kan tänka mig att somliga läsare tänker ”jamen det där händer ju bara i Sverige…” och därmed är den diskussionen avslutad. Förnekelse, oförmåga att se verkligheten eller utvecklingen. ”Vi har det så bra, så vi behöver inte göra något!”

Boken är välskriven, man förstår hur allvarligt läget egentligen är, och hur dåligt alla parter mår. Tyvärr serverar inte Wahl någon modell för hur man löser problemen heller – det trodde jag inte heller… Han försöker i alla fall medvetande göra hela skolor, från ledande rektor, till lärare, till matutdelare, om problemen och vikten av att agera nu. Få saker blir bättre av sig själva, med tiden…

Läs boken!!

Läs resten av det här inlägget »

Idag har jag suttit på skolbänken. Underbart intressant och givande. Och utmanande. Jag ska träna, repetera och pyssla – ja det är ju datorrelaterat – i det oändliga. Sen. Någon annan dag.

En annan utmaning var att få hem E från dagis, hon ville inte riktigt som jag. Jag lade ner saker i hennes väska. Jag lade ner fel saker i hennes väska. Allt som jag gjorde var fel. Det gick så trögt… Hon skulle klättra och hon skulle ha andra skor och hon skulle gå baklänges till bilen. Jag hade lite ont om tålamod då jag kom hem. Jag kan bli så vansinnigt irriterad och kanske mest av allt på mig själv för att jag inte behåller lugnet och fattningen utan blir så där otrevlig, som bara jag kan bli.

Efter kvällsmaten drog jag täcket över huvudet och sov en stund. Det var behövligt. Maken parkerade sig i soffan med barnen och såg på film. Nåja, nu är inte mina barn några tystlåtna filmåskådare utan man hör dem tjoa och skratta och ibland, om det blir riktigt spännande galopperar det ett varv eller två runt lägenheten. Det är inte så lätt att sova.

Sömn lär jag behöva mer av. Maken är förkyld och gör allt som står i hans makt att smitta ner mig ordentligt. Att vara sjuk på min annalkande semester är inte min högsta dröm precis… Men om min make tackar nej till en rolig fest på grund av förkylning, då är det illa ställt.

Under den kommande helgen ska jag göra följande:

• ta hand om sjuklingen
• planera ett födelsedagskalas (garanterat mer om det senare)
• om väderleken inbjuder – plantera tulpanlökar och pyssla lite i trädgården
• städa
• vila
• sticka sockar
• se en film
• läsa en bok
• leka och pyssla

Precis som vanligt alltså. Men nu vila mig, bli snällare och vakna i morgon, pigg och vacker som en nyponros (öh?).

Favoritbloggen ”Ett bra liv” skriver om rak kommunikation. Ett ganska intressant fenomen, tycker jag. Framför allt om man diskuterar vad som avses med ”rak”. Det får var och en fundera på…  Jag har förstås funderat lite på den typen av kommunikation då jag blev vittne till en diskussion mellan två raka kommunikatörer, där den ena parten kanske blev tillrättavisad eller åtminstone uppmanad av den andra parten. Mycket möjligt är att jag hade gjort precis som person 1 i samma situation även om jag också anser att person 2:s modell är den rätta. Ibland gör man fel…  Läs resten av det här inlägget »

Ibland smäller insikten till en rakt i ansiktet, då man fattar (för n:te gången) att ungdomarna man jobbar med och för antingen är otacksamma eller oförståndiga. Det är inte så att man precis förväntar sig att de ska knäfalla framför en eller ens kyssa marken som man går på. Ett tack duger ganska bra. Eller att de någon gång skulle göra som man säger.

Nej, det ska diskuteras, debateras och förhandlas om precis allt. Man lägger ner sin tid, sin själ, sin yttersta förmåga för att hjälpa dem, och det är inte nog. ”Kan jag inte i stället…?”, ”Måste jag?” eller ”Varför?” är vanliga frågor. Det är klart att man ska fråga och vara aktiv, men ibland skulle det ju underlätta om de någon gång gjorde precis som man sade, istället för att ifrågasätta minsta detalj, protestera, klaga – eller varför inte bara skita i det? Läs resten av det här inlägget »