Anceborgsposten

Jag sitter och jobbar då en elev kommer in. Vi funderar över schemat för nästa period. Och pratar.

Så ser han på mig och frågar om jag är sur. Jag hävdar att jag inte är det.

- Ja men det brukar vara kul att komma hit, men nu är du så knärro! säger han.

Jag försöker bara säga att jag inte är sur. Bara trött. Men han tror nog inte på mig.

Jag kanske var knärro. Och trött.

Jag står inte ut med dig nu. Du irriterar mig så otroligt. Allt som du säger låter korkat och dumt. Det låter elakt och befallande. Så jag måste avreagera mig…

Jag vill inte vara i din närhet. Alls. Jag vill att du sköter ditt och håller käften. Är det föredöme som du vill att andra också ska vara.

Jag vill inte bli påverkad av din osäkerhet. Dina svagheter. Kan du inte bara vara normal och neutral? Ytligt trevlig och tillrättalagd? Nej, jag vill inte ha något att göra med dig.

Jag hatar att jag blir påverkad av dina sväningar. Just här och nu avskyr jag att jag kan känna hur du känner dig. Ännu mer avskyr jag att det påverkar mig så starkt. Jag vill vara opåverkad. Jag vill vara vanligt glad och glättig, men det är inte så lätt då du låter din osäkerhet och stress gå ut över mig. För du är inte det minsta trevlig. Du är sur, osympatisk och rent ut sagt otrevlig.

Jag villge dig sura, avsnoppande svar tillbaka. Eller så håller du dina sällsynt korkade kommentarer för dig själv. Jag mår så mycket bättre utan dig. Jag står inte ut med dig!

PS. Det här irritationsmomentet uppstod före kostomläggningen, bara så ni vet!

Jag hade det precis på tungspetsen men av någon oförklarlig anledning bet jag ihop. Jag hade tänkt väsa, som min goda vän brukar göra: ”Det finns ingen som helst orsak att vara ironisk!” Men tyvärr tror jag inte att mottagaren hade fattat varken ironin i min kommentar eller sett sig själv i spegeln. Och vad vinner jag på att kontra spydiga uttalanden med lika spydiga kommentarer? Annat än att det känns bra för mig ungefär lika länge som det tar att säga det…

Det är något märkligt med stämningen på jobbet. Den är jobbig. Alla har taggarna utåt, stressade, trötta och sura är de också (det finns faktiskt undantag). Missnöjet har fått grogrund och nu lär det nog inte spela någon större roll vad vad som händer. Jag tror att man vill se huvud rulla, eller något sådant. Blodigt.

Det är klart att man får ha en dålig dag eller två, men usch så man kan förpesta tillvaron för andra då man går omkring och säger sura och spydiga saker.

Krydda din omgivning med vad du vill att din omvärld ska smaka av!

Högljudda och gnälliga  var mina barn. Allt var tråkigt. Vissa nödvändigt onda saker tog för lång tid (som att plocka upp fem miljoner legobitar…). De orkade inte någonting.

Deras mamma var precis likadan. Gnällig, utan tålamod, missnöjd, trött och otrevlig. Och väldigt sugen på godis. Kort i tonen och fräser. Morrar.

Alla blev gladare och trevligare senare. Kan också tänkas att barnen blev lite mindre högljudda.

Vi var inget roligt gäng idag.

segar sig den här lördagen framåt. Det går så trögt. Alla i familjen är trötta, snuviga, slöa, tråkiga och lite gnälliga. Vi är riktigt jobbiga. Och inte lyckades vi muntra upp oss med äppelpaj heller! Mycket märkligt…

Egentligen borde man ju gå ut, men inte ens det orkar vi…