Anceborgsposten

Det är ungefär som vanligt. En vanlig måndag. Jag har jobbat kväll, haft full fart hela dagen, och barnen sover ändå inte då jag kommer hem. Hur mycket jag än önskar…

En riktigt, riktigt vanlig dag.  Med elever, telefonsamtal, blanketter och beslut. Papper, lärare och projekt. Precis som vanligt.

Idag är det väl torsdag? Bäst att fråga, för ibland verkar jag ju inte veta riktigt… Här kommer en mellanrapport:

Morgonen inleddes med tjat. Det är helt ofattbart hur många gånger man måste säga samma ska, om och om igen. Enkla saker som ”kom nu!” eller ”ta på dig tröjan”…

E tog jag med för vägning och mätning på rådgivningen. Hon är alldeles lagom. Dessutom verkar hon höra bra – det var ju lite överraskande, med tanke på hur många gånger jag fick upprepa mina enkla befallningar tidigare på morgonen. Eventuellt ser hon lite sämre på ena ögat, men det var inget alarmerande i det här skedet. Vi får vänta och SE!!

Efter det snabba besöket hos tanten på rådgivningen förde jag henne till dagis. Vännerna stod på rad och väntade, och de fick beundra det fina Ior-plåstret. Pojkarna försökte sedan överträffa hennes lilla plåster på fingret efter hB-testet med att visa små nålhål i armvecken. Grannarnas grabb berättade att hans lillasyster fått en spruta också. Jag blir mycket välinformerad.

Sen åkte jag hem, kokade kaffe och åt en smörgås. Skrev protokollet från gårdagens lärarmöte, jo jag tog faktiskt hem det… eftersom jag skrev på dator under mötet och tog usb-minnet hem. Fixade också till en läsårsplanering. Min hemmadator är så mycket roligare att jobba med än den på jobbet – och dessutom har jag en stor och tydlig skärm!! Det är klart att jag inte bara gjort arbetssaker, jag har surfat, facebookat och dessutom ordnat i köket.

Om en liten stund skall jag iväg till dagis igen, nu för att hämta sonen som skall göra ett hörseltest idag. SEN, då det är klart, ska jag ta mitt usb-minne och fara till jobbet och jobba några timmar!

Jag både älskar och hatar statistik. En statistisk grej som fascinerar mig är den här bloggens besöksstatistik, där jag kan se dag för dag hur många besökare jag har haft. Sedan jag kom hem från sjukhuset har det stadigt gått nedåt… Det är för att det inte händer speciellt mycket i mitt liv.

Idag har jag pratat med ett par elever, fått ett par telefonsamtal och dessutom varit på möte en lång stund.

Jag hostar otäckt, ofta och torrt. Men jag har slem också.

Mina barn var sandiga små lortgrisar vid hämtandet från dagis.

Så där roligt är det. Nu väntar en tvätt på att jag ska hänga upp alla strumpor…

Läs resten av det här inlägget »

Borde nog gå och lägga mig. Jag är fortfarande trött, snäsig och allmänt otrevlig.

I morse blev jag för n:te morgonen i rad väckt av katten. Klockan 05. Det var lite lättare med vintertid, då var klockan 04 och blev man tvungen att gå upp lyckades man också somna om sedan. Men är jag uppe kl. 05 för att katten vill a) ha skinka b) leka c) vill ha sällskap och mat. eller vad hon nu kan tänkas vilja, så är det svårare att somna om. I synnerhet om man är kissnödig och hungrig och har ett barn som låter. Nej, jag lyckades inte somna om. Och kl. 06 var det väckning. Ändrade mig till 06.20. eftersom jag ju skulle på frukostträff med J idag.

Lite efter kl 07 ringer J, och berättar att flyget inte startat ännu och att hon inte kommer att ha landat i tid. Jag, något försenat, äter frukost och hamnar dessutom att ta barnen till dagis, något som jag annars sluppit för ovanlighetens skull.

För barnen till dagis. Pratar med både vaktmästaren och tanterna. Far till jobbet, anländer nästan normal tid.

Träffar en klass. Och några elever. Hör att Js flyg kommit först kl 10 – ingen träff alls. Svarar på e-post. Jobbar alltså.

Far på uppköp inför morgonkvällens personalfest. Mat och vinprovning. Jag älskar att planera och ställa i ordning. Men jag har sällan lust att vara med. Jag har tappat festhumöret! Och så brukar jag alltid vilja gå och lägga mig om möjligt ännu tidigare än normalt. Tur att jobbarkompisarna är vana vid att se mig gäspa käken ur led, och jag har ganska fina tänder! Men ingredienserna är införskaffade.

Kommer hem. Middagen är redan kall. O ska iväg och E spelar på datorn. Jag måste också spela, med henne. Tråkigt. Jag vinner – anstränger mig inte tillräckligt för att förlora. Smärre katastrof.

Får barnen i säng. De borde somna vilken sekund som helst, förutsatt att de ligger kvar… Jag funderar på morgondagen. Vad ska jag ha med och vad ska jag ha på? Orkar inte engagera mig. Borde definitivt gå och lägga mig.

Har ont i halsen också. Det har jag ju aldirg haft tidigare… *ljuger*

Blev nog tyvärr väckt lite för tidigt idag. Hade gärna sovit längre… Somnade i och för sig tidigt igår, jättetrött och med en envist bankande skalle.  Efter 10 timmar sömn borde man vara utvilad, glad och på hugget. Känner inte att jag är riktigt någondera.

Det kanske blir bättre. Efter lunch.

Inget nytt under solen. Två möten blev bara ett, och det räckte bra till.

Full fart, mycket att stå i. Sällan sitta stilla mer än 10 min.

Måste sova. Alltid denna sömnbrist.

I morgon är en annan dag!

Det är väl tisdag idag? För mig har det varit lite oklart vilken veckodag det är. Den ena dagen är den andra lik…

Idag har jag haft besök av två unga pedagogikstuderande, som nu går samma utbildning som jag själv gick för ett antal år sedan. Vi gjorde också sådana besök ”på min tid” – hälsade på någon med samma utbildning för att höra vad de jobbar med. Vad man kan göra när man blir stor. Det var roligt, tyckte jag… Hoppas också att de fick ut något av besöket. De var inte så strukturerade som jag hade hoppats att de skulle vara. Jag är inte heller.

Jag har haft flera långa telefonsamtal med föräldrar till mina studerande. Givande samtal. Och sådana samtal känns betydligt bättre i hjärtat än sådana då man får någon ”inte så glad” på tråden.

Jag har haft besök av en tidigare studerande och funderat över hennes framtidsplaner. Hon vet nog vad hon vill bli när hon blir stor. Frågan är bara hur?

Jag har mail-diskuterat med en kollega och fått en påminnelse om att tänka lite på mig själv också. Det är tungt, jobbigt och tidskrävande att komma igen om man blivit utbränd. En riktig tankeställare kan jag intyga.

I morgon är utsikterna som följande:

• Det blir en penicillinkur nr 3. Japp. Korrekt diagnos igen. Jag är en riktig angina (halsfluss)-expert.
• Det blir möten i morgon också, två stycken. Båda intressanta och spännande, men helt olika.

Så är läget. Nu ser jag mest fram emot att krypa ner under täcket med en bok och läsa lite. Sen sova mycket!

- Du gör mig så glad, sa hon till mig då jag var på väg hem. Hon är inte den som snålar med värmade gester och omtänksamma ord.

- Och du gör mig också glad, svarade jag helt sanningsenligt. Man gör sitt bästa för att vara varm oc omtänksam.

- Världen behöver fler som du och jag, säger jag, som sprider glädje.

- Ja, säger hon i motvinden, vi får göra vårt bästa…

Det var uppriktigt varma och ärliga ord. De värmde åtminstone mitt hjärta, men inte öronen, där jag stod i den kalla vinden på skolgården. Och det var med ett stort leende jag körde hem.

Idag har jag inte haft någon speciellt högproduktiv dag på jobbet. Det är kanske baksidan av att börja lite senare, man har liksom halkat på efterkälken direkt från starten. Nåja, så är det inte alltid, men idag. Men jag har gjort saker, och jag har insett saker. Jag har sett människor lära sig något, jag har sett ljus gå upp, jag har sett vänskap och jag har sett att omtanke alltid lönar sig. Jag tror att den filosofi som jag strävar efter att tillämpa i mitt arbete (och jag kan direkt säga att jag inte alltid lyckas så bra) faktiskt fungerar, tillsammans med en stor portion knasig humor och fasta ramar (eller något ditåt – typ fostran av något slag). Medmänsklighet.

Jag hoppas att de som har hälsat på hos mig idag också har känt sig välkomna och omtyckta. De kan väl inte bara komma för godisburkens skull heller…?

Trött. Lite omotiverad. Slö.

Syndat med ett muffins med dumle.

Sängen kallar. Någon är på fest – inte jag.

Jag har haft mycket trevligt sällskap av fröken E. Hon är inte så sjuk längre som hon försöker ge sken av. Vem vill inte vara hemma och gå i pyjamas halva dagen?

För min del blev det inte så mycket pyjamastraskande eftersom jag beslöt att ta tag i gardinbytesprojektet direkt från morgonen. E fick äran att bestämma vilka gardiner som jag skulle hänga upp i fönstren. Jag blev inte nämnvärt förvånad över att hon valde de med rosa blommor framom de blårutiga (som jag naturligtvis hade valt). Men rosa är fint och det är definitivt mindre juligt nu än tidigare…

Tvätthögen å andra sidan minskade inte riktigt så mycket som jag hade planerat. Kanske med tanke på att den ju växte med julgardinerna. Jag vet att det finns människor som sällan eller aldrig tvättar sina gardiner, och som i bästa fall hänger ut dem på vädring. Något sånt kan man inte göra med sidogardiner som hängt en halv meter från fröken Es matplats. Bara om man tittar på tapeten bredvid och nedanför – så ser man att den ser ut som ett svårtolkat punktdiagram, ett djupsinnigt bläckplumpstest… eller bara som en tapet i väldigt många nyanser (rödbeta, saft, lingonsylt, yoghurt, glass, choklad…). Man blir lika glatt överraskad varje gång man torkar av väggen. Så gardinerna måste ju oundvikligen tvättas, man vill ju inte ha hel dagsmeny invikt i skåpet heller…

Vi har bakat. Underbart goda chokladmuffins enkom för svägerskan som kom på besök. E hjälpte till. Mest med att slicka av alla skedar, vispar, slickepottar och skålar. Och gärna började hon INNAN smeten ens hade förflyttat sig från skålen till någon muffinsform. Men det var gott. Både före och efter gräddning. Det blev dumlemuffins också, dem ska jag försöka ta med till jobbet i morgon. Tidigare har vi haft en tradition med ”fredagskaffe” då någon i personalen har haft med något gott… men vi som mest förespråkade fredagskaffebrödet var också de som bakade. En del åt glatt varje gång, men bjöd aldrig något. Vi tröttnade lite på ”snyltätandet”… Och jag som GI:ar har ju sannerligen inget behov av varlen kakor eller godis. Men nu ville jag bara…

Min arbetstelefon ringde flitigt idag. Den fasta telefonen är för det mesta kopplad till min jobbmobil och idag har det ringt. Och ringt. Många frågor har jag kunnat besvara. Men som t.ex. frågan om klockslaget för studentdimissionen den sista maj kunde jag inte uttala mig om. E tyckte att det var fruktansvärt irriterande att det ringde så mycket folk till mig. Så jag bad dem på skolan att ta bort kopplingen då vi skulle börja baka.

Det har varit en bra dag. Livad som bara en dag med E kan vara. Hon är underhållande… Och djupsinnig. ”Mamma, är det svårt att vara människa?” frågade hon. Det är inte lätt alltid… Måntro det skulle vara lättare att vara en katt?