Om avundsjuka, trångsynthet och att uppfinna hjulet igen och igen

En sak har jag lärt mig. Och det är att jag alltid kan lära mig något av någon annan. Det kan vara en bra och användbar sak. Eller tvärtom – då slipper jag pröva. För man måste inte göra alla misstag själv…

Hur hittar jag de där sakerna som jag kan ta lärdom av? Naturligtvis genom att prata med andra. Man kan lära sig en hel del utan att man ens vet om det, bara genom att prata och lyssna, fråga och svara. Man kan se på hur någon gör eller bara se ett resultat. Det finns mängder av sätt att få nya insikter på. Om man bara tillåter sig.

En del människor som jag känner vill inte lära sig av någon annan. De vill själv uppfinna hjulet om och om igen. Det är just de som vet bäst, kan bäst och har alla de där goda förutsättningarna som behövs. Och alla andra som kan vara i närheten av samma insikt, eller som rent av har kommit på samma sak tidigare och omsatt den i praktiken – dem ska man klaga på. Det måste vara något fel på dem, något misstänkt… Det är totalt onödigt att lära sig något av dem, att ens se dem. Om vi ignorerar dem så finns de inte! Vi sågar dem och deras försök, klagar och rackar ner – naturligtvis högt och ljudligt – och gör allt för att vi själva ska lysa. Allt ljus på mig och mitt!! Det patetiska i det hela är att jag själv inte vet om att jag och det jag håller på med är är både mediokert och patetiskt…

Det är ju avundsjukan. Det är så typiskt att man inte kan unna någon annan att lyckas. Och lyckas bättre än man själv. Att någon är mer framgångsrik än man själv! Det får inte finnas. Och sedan lägger man ner mängder med tid och energi på att hitta fel och brister hos de som lyckats och är framgångsrika och på att klaga högljutt och kritisera. NÄR MAN BORDE SE SIG SJÄLV I SPEGELN! Varför har inte jag/vi lyckats (lika bra)? Vad kan jag/vi lära oss av dem? Vad gör vi bra/rätt? VAD KAN VI GÖRA BÄTTRE? Man behöver ju inte kopiera något rakt av, det är fegt, men man kan ju plocka guldkornen och lärdomarna, eller hur?

Sen kan det ju vara så sorgligt också att man faktiskt vet att man har fel och brister, men inte vill göra något åt dem, utan föredrar att leta fel hos andra. Eller ännu värre – vanlig, hederlig dumhet och okunskap. Man förstår inte bättre, helt enkelt. Och ju mindre man vet om saken, desto lättare är det att klaga och kritisera, eller hur?

Jag försöker nu inte säga att jag är den mest vidsynta, liberala och toleranta etc.  människan i världen. Men jag försöker vidga mina vyer, se saker ur flera perspektiv och tänka både självständigt och kritiskt.  Det som skrämmer mig är de trångsynta. De som alltid vet bäst, kan mest och som helt saknar förmåga att lyssna på /tänka över / ta till sig av andras åsikter och perspektiv. Och man kan inte ens försöka tala dem till rätta heller… eftersom de fortfarande saknar förmågan att lyssna på / tänka över / ta till sig… (Och om man ändå försöker så lyckas de ändå vända allt emot en, eller hur?)

Hur trångsynt är du?

Annonser

2 thoughts on “Om avundsjuka, trångsynthet och att uppfinna hjulet igen och igen

  1. Pingback: Kompasskurs
    1. Nej, men när självförtroendet är på botten, om så bara för en stund, så kan man ju hoppas på ett mirakel. Man måste ta ansvar för sig själv, sitt liv och sin lycka/olycka.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s