Det blev lite mycket…

”Jaha, är det så här man känner sig när man har bränt ut sig?”, tänkte jag när jag låg på akuten. ”Det kan vara en nära-döden-upplevelse också.” Det piper runt en, man är i sin egen lilla värld och förstår knappt vad man gör där eller hur man kommit dit.

Jag vet hur jag kom dit: med ambulans. Och varför: skyhögt blodtryck. Och därför att jag inte lyssnat på min kropp, inte tänkt ordentligt efter före och för att jag gjort misstag. 

Och så ligger man där då… För att man har vägrat se att varningssignalerna. Hur korkad kan man vara?

Men om jag jobbar hårdare så blir det bra. Jag anstränger mig mer. Jag försöker lite till. Satsar allt. Egentligen borde jag har backat för länge sen. Man måste inte alltid. Inte hela tiden. Och framför allt ska man inte bränna krutet när det inte är värt det. 

Jag satsade på bra saker också. Men vad hjälpte det?

Nu äter jag blodtrycksmedicin, tänker på att inte stressa eller jaga upp mig. Det kanske hjälper mot den sjuka delen i mitt hjärta. Men den delen av mitt hjärta som för evigt är sårat, ångerfullt och sargat – vad hjälper mot det?

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s