…och det dåliga samvetet…

Åtminstone jag har dåligt samvete. För många saker och för ofta.

Ibland är det för att jag jobbar för mycket och tillbringar för lite tid hemma. Mycket av mitt dåliga samvete omfattar min familj. Jag tillbringar kanske lite för lite tid med dem. Jag har mitt jobb där jag ger allt varje dag. Jag har körsången och  mitt lilla politiska uppdrag. Jobbet, kören och sången. Och studier – jag hittar alltid på något som jag vill studera och jag intalar mig att det är bra för hjärnan att hålla igång och ett synnerligen effektivt sätt att knyta kontakter. Eller få vänner för livet.

Sen har jag dåligt samvete för att jag inte hinner studera så noggrant och flitigt som jag borde. Det finns ju en ”duktig flicka” någonstans inom mig också. Jag har dåligt samvete för att jag inte hinner eller orkar öva mina körstämmor eller lägga ner så mycket tid på körens styrelse – som jag egentligen vill.

Jag har dåligt samvete för att jag vissa veckor är mera borta än hemma och lämnar markservicen helt åt min käre make. Jag har dåligt samvete för att jag ofta är för trött för att orka engagera mig, orka städa, orka fixa, orka… orka, orka. Jag skäms för att jag alltid har dåligt samvete för något och jag skäms för att jag ofta är trött. Å andra sidan vägrar jag skämmas för att jag faktiskt behöver nio timmar sömn per natt, men jag skäms för att jag bara ger mig själv sex (timmar sömn alltså…) för att jag måste faktiskt göra något på hemmafronten också.

Och jag har dåligt samvete för att jag inte satsar – eller offrar av – min tid för att oftare umgås med mina föräldrar, vissa släktingar och många av mina underbara vänner. Där räcker igen inte tiden ELLER energin till. Så det blir inte.

Och ibland klagar man på mig… jag kommer för sällan och hälsar på, jag bryr mig inte tillräckligt, jag borde engagera mig mer… Det är så många borden och måsten. Och ibland, eller rätt ofta så skulle jag helst strunta i allt. Jag har helt fullt sjå med mig själv för att orka/hinna/vilja engagera mig i någon eller något annat. Fy skäms! Jag har dåligt samvete för det också.

Och så när man har varit borta nästan hela lördagen och kommer hem lagom till eftermiddagskaffet – så är det ingen som bryr sig. Sonen har inte ens hört att jag har kommit hem och när hans omtänksamma far upplyser honom om att ”mamma har kommit hem” så undrar han bara: ”Redan? Varför det?” 

Man ska kanske inte ha dåligt samvete för precis allt… Men man kan ju skämmas lite, några minuter om dagen. På sin höjd.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s